Tanken på att resa tillbaka i tiden upphör aldrig att trollbinda oss. Det var ingen slump att filmen Tillbaka till framtiden med en ung Michael J Fox i huvudrollen blev en så stor succé i mitten på 80-talet. Vem skulle inte vilja sätta sig i en stålgrå DeLorean-sportbil, trycka gasen i botten och plötsligt befinna sig 30 år tillbaka i tiden, när ens föräldrar fortfarande var tonåringar.
Det är oklart om Håkan Juholt bänkade sig i biografsalongen för 35 år sedan för att se en Michael J Fox i högform, men det är uppenbart att han har förstått tidsresans lockelse. Kontrasten mellan Juholts tal som nyvald partiledare i lördags och det tal som Mona Sahlin höll på Socialdemokraternas förtroenderåd i december är enorm. Sahlin sa det som partiet inte vill höra, men måste veta. Juholt gjorde tvärtom. Där Sahlin blickade framåt såg Juholt bakåt.
Att 2011 angripa både det nyss avreglerade apoteksmonopolet och ifrågasätta stora delar av friskolesystemet och privat utförda välfärdstjänster går förstås hem hos partiets betonggråa gräsrötter som drömmer sig tillbaka till fornstora dagar. Men några nya medelklassväljare vinner det inte. Det samma gäller talet om en utvecklad - läs utbyggd - offentlig sektor som, får man anta, ska finansieras via skattsedeln. Valfriheten och sannolikt även jobbskatteavdragen har blivit en del av folks vardag. Ingen minns hur det var förut, och därför kan detta heller inte vinna väljare tillbaka från alliansen.
Det kan däremot de frikostiga löftena om att se över pensionssystemet. Se över bör tolkas som att pensionerna ska höjas. Självklart kommer detta att tilltala dem som oroar sig över sina pensioner, att det sedan inte är genomförbart med mindre än att det mödomsamt uppbyggda - och fungerande! - pensionssystemet raseras är en annan sak. Att göra detta till en valfråga vore djupt oansvarigt. För innerst inne vet nog även Juholt att de förändringar han antyder inte är genomförbara.
Juholts vilja att resa tillbaka i tiden, kombinerat med hans uppenbara retoriska talang, kommer sannolikt sätta fart på den politiska debatten. Och med ett vänsterbudskap vars like en sådan som Dala-Demokratens politiske redaktör Göran Greider inte har sett sedan 70-talet kommer det säkert också att pressa Vänsterpartiet.
Men det gör inte Socialdemokraterna till ett 40 procentsparti. För Juholts visioner må kittla de trogna partimedlemmarna, men knyter an till ett Sverige som inte längre finns. Och den nya partiledaren har ju ingen stålgrå DeLorean där han kan sätta sig bakom ratten och trycka gasen i botten. Det enda gråa som han har är mustaschen. Och den må vara nog så imponerande, men kan varken ta Håkan Juholt eller Socialdemokraterna tillbaka till framtiden.