Minskar tilliten i samhället i takt med att vi försökt bygga bort det personliga ansvaret inom både offentlig och privat sektor? Om vi under en tid rört oss bort från individens ansvar och mot ett kollektivt ansvar borde tiden vara inne för pendeln att svänga tillbaka. Vi måste våga lita på att andra gör sitt jobb efter bästa förmåga utan att skylla tillkortakommanden på bristande rutiner eller outvecklade policys.
Inom både skolan och polisen verkar en stor del av arbetstiden gå åt till att på olika sätt dokumentera det arbete man rent faktiskt utfört. Frågan är hur mycket av dessa ”arbetsuppgifter” det är någon större nytta med.
I stället för att vara ute på fältet och beivra brott går en stor del av polisens arbetstid åt till att fylla i rapporter och på olika sätt följa upp och kvalitetssäkra det egentliga polisarbetet. Naturligtvis ett resursslöseri av format – poliser ska vara där de löser eller förebygger brott.
Frågan vi borde ställa oss är om inte uppföljningsmanin och de ändlösa kvalitetssäkringarna är ett symptom på en mer grundläggande samhällsförändring. Har vi slutat lita på varandra? Kan vi inte bara utgå från att poliser, med få undantag, faktiskt gör sitt jobb efter bästa förmåga?
En närliggande fråga är den från vänstern hätskt angripna betygssättningen i skolan. Betyg och kontrollerbara nationella kunskapsmål är ett viktigt verktyg för att få den svenska skolan på rätt köl igen. Men, betygssättningen får inte urarta i ett överbyråkratiserat uppföljningssystem där lärarna fastnar i oändliga utvärderingar och bedömningar som tar tid och kraft från undervisningen, utan att egentligen leda till mer rättvisande betyg.
Kan vi inte lita på att lärarna anstränger sig för att bedöma elevernas kunskaper och färdigheter korrekt? I och för sig har lärarnas arbetsmoral ifrågasatts förut, som när man reglerade deras arbetstid. Tydligen gick det inte att lita på att lärarna gjorde sitt jobb om de inte var på skolan åtta timmar om dagen. Ett misstroende vars effekt för den slutliga devalveringen av läraryrket inte ska underskattas.
Frågan är om det var missriktad omsorg om de offentliganställda tjänstemännen som ledde till att tjänstemannaansvaret togs bort på 70-talet. Minskad risk att ställas till svars för individuella felgrepp kan mycket väl ha bäddat för dagens ansvarsundvikande kultur. Idag får enskilda tjänstemän sällan löpa gatlopp för dumheter begångna i tjänsten, istället tar organisationen kollektivt på sig större delen av skulden. Vi ska se över våra rutiner, brukar det heta.
Tillit förutsätter ansvar. Om vi inte kan ställa felande tjänstemän och andra till svars på ett bra sätt försvinner förtroendet för att arbetet utförs på ett klanderfritt sätt.
Förhoppningsvis kommer det personliga ansvaret och pliktkänslan att göra sitt återtåg tillsammans med tilliten. Samhället som helhet mår bra av att vi kan lita på varandra och att vi gör våra jobb efter bästa förmåga, även utan evinnerliga utvärderingar och uppföljningar.