Ett av de viktigaste inslagen i en demokrati är tolerans, såväl för andra människor som för andra idéer. Precis som med så mycket annat är dock tolerans något som vi behöver stanna upp och fundera kring vad det innebär och vad det kräver.
Den uppenbara fördelen med tolerans är att ett samhälle som bygger på tolerans är det enda sättet att garantera att även de egna åsikterna respekteras. Det är naturligtvis viktigt och har fördelen av att vara lätt att ta till sig. Men fördelarna blir ännu större om man lyfter blicken från den egna situationen.
Tolerans för andra åsikter och idéer kommer med stor sannolikhet att leda till ett bredare spektrum av åsikter. Risken för att vi ska fastna i en idémässig hegemoni eller ideologisk diktatur baserad på tillfälliga populära "sanningar" minskar kraftigt.
Det medför också att debatten blir mer omfattande vilket normalt tenderar att göra den bättre överlag. Teorier och argument måste vässas och i den processen avfärdas felaktigheter samtidigt som det är rätt i sin tur förstärks. Det värsta som kan hända en bra idé är att den ställs på prov och förädlas. Tolerans kan således leda till en högre kvalitet i det politiska livet vilket åtminstone i teorin bör gynna befolkningen i stort.
För att tolerans ska kunna fylla alla dessa funktioner krävs dock att den är kvalitativ och uppriktig. Det finns goda skäl att ifrågasätta om det är så i dag.
Den svenska sinnebilden kretsar i mångt och mycket kring en välkomnande attityd till de flesta i samhället förekommande fenomenen nästan oavsett vad det vara månde. Är du kristen? Kanon! Muslim? Toppen! Har du gjort 20 aborter? Fantastiskt! Måste du ange man eller kvinna i folkbokföringen? Vilket förtryck!
På ytan synes toleransen i landet vara så utbredd som det är möjligt, men så snart man skrapar på ytan är det målat med mindre ystra färger. Det finns en tendens i det här landet att om något ska göras så ska det göras inte bara ordentligt utan närmast fanatiskt. Vi synes ha ett närmast germanskt ordningssinne som kräver att vi drar varje tanke till dess logiska ändhållpunkt. Trots detta ser vi oss gärna som ett synnerligen pragmatiskt, mitten-av-vägen-land.
Vi tenderar att ge allt vårt nominella godkännande, för att sedan ta tillbaka det när dessa idéer börjar bubbla upp till ytan och göra sig påminda. Sverige är ett av världens absolut mest sekulära länder men gemene man skulle om tillfrågad svara att det är helt okej att någon annan är till exempel kristen. När vederbörande kristen till exempel sätter sin tro till bibeln, ser allt liv som heligt och tar ställning mot abort blåser det dock snabbt upp till storm.
Det beror säkerligen delvis på en oförmåga att skilja på politik och moral, men det är inte hela sanningen. Vi är helt enkelt inte så toleranta som vi har fått för oss. Verkligheten ger vid handen att vår tolerans upphör när någon inte håller med oss, vilket knappast kan sägas vara skolexemplet på uppriktig tolerans. Det går heller inte att sopa det under mattan genom att hänföra det till en debatt med "högt i tak".
När någon går emot den allmänt vedertagna toleranta åsikten brukar debatten snarare upphöra. In träder i stället skällsord, anklagelser, påhopp och allt annat som inte för debatten framåt över huvud taget. Därmed går vi också miste om allt det positiva som en ärlig tolerans för med sig.
Vi skulle tjäna väldigt mycket på att bli mer uppriktiga i vår acceptans av åsikter som inte stämmer överens med våra egna. Det kräver dock en del av oss och inte minst av våra folkvalda representanter. Ett måste för en värdig debatt är dels viljan att bemöta andra åsikter med argument i stället för slagord, dels beredvilligheten att erkänna när man har blivit motbevisad. Det är inte alltid lätt, men det är viktigt,