Tomrum för vänstern att fylla
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Den som läser Tage Erlanders dagböcker noterar att han - vid sidan av alla andra bekymmer - också ständigt återkommer till de bägge dåtida s-tidningarna AT och MT och deras alltid lika dåliga ekonomi.
Ändå fanns det fortfarande ambitioner. Ibland drömdes det om att köpa över Carl-Adam Nycop från Bonniers, ibland om att göra den lärde marxisten Per Nyström till chefredaktör för MT. Tanken var att han där skulle bli en rörelsens egen Herbert Tingsten.
Rörelseägda dagstidningar
Men därav blev intet, AT och MT las ner, Per Nyström blev landshövding i stället och av de rörelseägda dagstidningar som en gång trots allt fanns återstår i dag bara en handfull.
Resten är, med Norrbotten som undantag, nedlagda, sålda eller placerade i knäet på sina borgerliga lokalkonkurrenter.
Mediafrågan brukar accentueras när partiet är i opposition så det är ingen slump att idétidskriften Tiden gör sin senast utgåva (4/06) till ett temanummer om den. Problemet blir väl belyst, men konkreta förslag är det ont om. Kanske för att mediadebatten inom rörelsen alltför lätt fastnar i saknaden efter den Stockholms-Tidning som försvann.
Kvalificerad veckotidning
I stället borde den inriktas på att fylla ett annat tomrum. Varför har vi till exempel aldrig fått någon kvalificerad veckotidning av den typ som bär upp den seriösa samhällsdebatten i andra länder?
Brittiska New Statesman, franska Le Nouvel Observateur, tyska Die Zeit. Magasinet Fokus har visserligen sen ett år tillbaka ambitioner i just deras riktning, men har fortfarande mycket kvar att bevisa.
I Sverige utgår ju snart sagt allt från DN, men en daglig förpackning med så mycket innehåll ska man ju helst vara endera sjukskriven eller pensionär för att hinna läsa ordentligt.
Mycket blir oläst, åtminstone för mig, och de där artiklarna man klipper för att "läsa sen" blir ofta heller inte lästa.
Utrymme för en svensk New Statesman eller Die Zeit borde därför finnas. Ett magasin som kom en gång i veckan, lagom till helgen, med det mesta samlat: Politik, kultur, forskning, vassa krönikor, mediakritik. Humor heller inte att förglömma.
Själv skulle jag med glädje byta ut DN mot ett sånt magasin, som komplement till lokaltidningen. Det skulle, förutom att jag slapp en binge bilagor som inte intresserar mig, bespara mig dåligt samvete för sånt jag inte hunnit läsa plus några vändor till pappersåtervinningen varje månad dessutom.
Många goda vänsterpennor
LO finge gärna stå för startkapitalet, men något partiorgan skulle det självklart inte vara. En korsning mellan frihetlig socialism och vänsterliberalism vore idealisk.
Att det finns goda vänsterpennor många nog att fylla en sån tidning med spännande innehåll är det minsta jag tvivlar på. Hälften av dem som nu befolkar Arena, Arbetaren Ordfront och hela den övriga raden av småtidningar skulle räcka långt.
En önskedröm? I de snävt inpinkade vänsterrevirens land: Förmodligen. Men i början på ett nytt år är det väl tillåtet både att drömma och önska.