Tomrum mellan två ytterligheter
Foto: JANERIK HENRIKSSON / SCANPIX
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
- Jag tror att den kulturradikale genomsnittsskribenten fortfarande är emot och tycker det är ett fascistiskt övergrepp så fort man talar om kanon eller att det ena skulle vara bättre än det andra, säger Luthersson. Med ett medvetet svindlande exempel lägger han fram sin egen tolkning av vad en kanon egentligen är för något:
- Många av kritikerna beskriver det som om kanon skulle stänga ute något. Men det gör det ju inte. Så länge samhället är fritt kan man läsa precis vad man vill. Min uppfattning är att det inte spelar så stor roll vilken kanon man väljer bara man väljer någon. För min del skulle skolan gärna få presentera en kanon med Jan Guillou, Camilla Läckberg och Linda Skugge och säga att det här är det bästa mänskligheten kunnat frambringa i form av reflektion över livets villkor, bild av verkligheten och eleganta formuleringar som man kan minnas och ha som referensmaterial i olika stunder av livet. Bara man har en kanon har man något att förhålla sig till och någonting att revoltera emot.
- Någon kan säga att "jag har läst en bok av Thomas Mann, jag tycker att där finns faktiskt idéer som Camilla Läckberg inte har presterat. Skulle det inte vara rimligare att läsa Thomas Mann?" Man skulle kunna börja var som helst, bara någon slags kanon finns. Det som inte fungerar är den totala motståndslösheten: "Varsågod och välj, jag tycker si och du tycker så, man ska kunna läsa vad som helst." Man ska kunna säga att det ena är värdefullt. Väljer man fel demonterar det sig självt; genom att det finns öppnar det sig också för kritik.
Men vad tycker då Luthersson själv om det som publiceras nu inom svensk skönlitteratur? Är det bra saker generellt?
- Jag är inte litteraturkritiker längre, så jag hinner inte följa det på samma sätt. Men om man ska försöka avläsa det som händer utifrån den debatt som förs är det påtagligt att debatten i väldigt liten mån handlar om substansfrågor. Att någon svensk författare skulle träda fram och hävda en världssyn eller en livssyn och som kan sätta igång en diskussion som till exempel Lars Gyllensten gjorde är inte troligt. Nu är det i stället underförstått att varje författares yttersta drivkraft är att bli framgångsrik och det litterära samtalet handlar om huruvida en författare är framgångsrik eller inte.
- Som vanligt beklagar jag det svenska tomrummet mellan två ytterligheter: en finlitteratur som är så fin att den gjort sig irrelevant och en populärkultur som är så populär att den inte har någonting att säga. Den kanske kan vara underhållande, men om man är road av sådant som är något att tänka på blir man ju inte road av Jan Guillou eller Camilla Läckberg.
Något att tänka på.