Tjugofem år - ett kvarts århundrade - har alltså gått sen Olof Palme mördades.
Det betyder att minst en generation har vuxit upp utan egna minnen av denne ovanligt närvarande politiker. Vem var han? Vad betydde han? Alla har sina egna minnesbilder, här några av mina.
Ett oförglömligt ögonblick var hans tack- och hyllningstal till vännen och läromästaren Tage Erlander efter skiftet på partikongressen 1969. Vi satt några i ett studentkök i Umeå, stundtals gripna till tårar, och kände att det inte bara var talekonst i mästarklass utan också ett stycke historia vi bevittnade.
Gruvstrejken i Malmfälten
Kanske var det också kulmen på den svenska Socialdemokratins enorma 1900-tal. Starkare än då - efter över 50 procent av rösterna i riksdagsvalet året innan - stod den nog aldrig. Några månader senare bröt den stora gruvstrejken i Malmfälten ut och plötsligt skakade hela folkhemsmodellen i sina grundvalar.
Senare kom jag förstås att uppleva Palme många gånger, både som åhörare och journalist. En gång berättade han historien om vad drottning Victoria skulle ha sagt till sin Albert morgonen efter bröllopsnatten:
- Är det så här för vanligt folk också?
- Ja.
- Det är för bra för vanligt folk!
Vad han därmed ville illustrera minns jag inte, men historien har av någon anledning bitit sig fast.
En länsturné genom Västerbotten 1977 gav tillfälle studera honom på närhåll under ett intensivt dygn. Hans minne då det gällde personer och platser var förbluffande. Hade någon lokal Holmberg utmärkt sig vid ett besök tio år tidigare kom han ihåg honom.
Fascinerande var också hans förmåga att knyckla ihop sig i sovställning under de långa bilresorna och sen vakna upp, märkvärdigt vederkvickt igen efter någon halvtimme.
Någon morgonmänniska var han inte. Det har många vittnat om. Och det var verkligen också en helt annan Palme som talade inför ett fullsmockat Medborgarhus i Dorotea på kvällen än den som klivit ur planet nere vid kusten på morgonen.
Bättre och mer inspirerat
I stort sett var det samma tal på varje plats men ändå märkbart bättre och mer inspirerat ju längre dagen led.
Skoleleverna i Lycksele fick en oförglömlig lektion om rasförtrycket i södra Afrika sen Palme först fikat med lokalvårdarna innan det bar i väg till Algots Nords nedläggningshotade fabrik där han ikläddes en nysydd täckjacka, storlek 50, och informerades om att 118 jobb var i fara.
Kasten kunde tyckas både nära och tvära men ändå inte.
Världen var aldrig långt borta för Palme. Ingen kunde som han få oss att lyfta blicken över de lokala horisonterna och förstå att människornas villkor i Sowetos kåkstäder och Latinamerikas djungler faktiskt angick även i Sveg eller Slite.
Det var det märkvärdiga med Palme. Med honom kom världen oss närmare, samtidigt som han gjorde Sverige större.
Därför blev också tomrummet efter honom så stort. Och så är det ju fortfarande.