Staden London borde ha varit en munsbit för brittiska labour i lokalvalen. Valdistriktet är klassiskt rött. Visserligen ritades det en gång upp för att innehålla en balans av labour och tory-stadsdelar. Men i och med Tony Blairs förändring av sitt parti till en modern och urban rörelse blev London alltmer dominerat av labourväljare.
Den röda grundtonen borde ge ännu tydligare utslag ett år som detta. Lokalvalen hålls mitt emellan parlamentsvalen. Det borde ge labour ytterligare säkra proteströster. Sådana lär det nämligen vara gott om. Den konservativa regeringen har tagit på sig rollen att bringa ordning i de brittiska finanserna. För att bli av med underskott har man skurit i välfärden. Effekterna har dock låtit vänta på sig och just nu har de konservativa och deras partiledare David Cameron rekordlåga siffror i opinionsundersökningarna.
Allt pekar således mot en promenadseger för labour i London. Men den har uteblivit. I stället får den ärkekonservative borgmästaren Boris Johnson förnyat mandat att leda världsmetropolen. Frågan många ställer sig är varför?
Redan innan valet kommit igång började ledande labourföreträdare skylla på partiets borgmästarkandidat Ken Livingstone. Han anses plötsligt ha varit ett felval. Under kampanjandet har han framstått som pampaktig och arrogant. Men frågan är om det räcker med att säga att valet är en personfråga. Ken Livingstone vann Londonbornas företroende både 2000 och 2004.
Orsaken bör i stället sökas hos den vinnande kandidaten - Boris Johnson. Denne har trots konjunkturen lyckats styra London framåt. Viktiga infrastruktursatsningar har kunnat genomföras. Brottsligheten har gått ned. Budgetunderskottet har åtgärdats. Staden är väl förberedd inför olympiaden.
I Storbritannien börjar man nu spekulera i om Boris Johnson vore den rätte efterträdaren till David Cameron som toryledare. Det talas nämligen ganska öppet om den senares avgång. Cameron har lett sitt parti i en riktning han själv kallar medkännande konservatism. De svenska nya moderaterna har varit en förebild. Politiken har förskjutits mot mitten. Viktiga vänsterprojekt som till exempel den statliga hälsovården har man låtit vara ifred. För att locka innerstadens trendmänniskor har man också ändrat perspektiv i värdefrågor som till exempel samkönade äktenskap.
Det enda klassiskt konservativa i Camerons linje har varit en strikt syn på statens finanser.
Men i den brittiska kontexten har Camerons linje ansetts vara en smula färglös. Cameron ger ofta intrycket av att be om ursäkt för att vara konservativ. Hans drivkraft har framstått som pliktkänsla mer än vilja. Boris Johnson skulle kunna vara en vitamininjektion den dagen Cameron kliver, eller ställs, åt sidan.
Johnson är karismatisk och entusiastisk som en cirkusclown. Han ber inte om ursäkt för att vara konservativ och verkar inte se Torypartiets framtid i en mittenposition. Dessutom verkar han ha förmågan att vinna val. Till och med när oddsen borde vara emot honom. Kanske är det en framtida Toryledare och premiärminister som är borgmästare i London.