Tre kom hem med 100 miljoner!
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
De tre chefredaktörerna åker upp och sticker till Ulrica Messing ett antal A4-ark som dom klottrat lite på, och får etthundra miljoner med sig hem. Men den stackars radskrivarens nu femtonåriga tjat om Vägverket som huvudman, det föranledde inte den minsta lilla susning!
Men en fjortondagars-radskrivare, han får inte bli med på personalfesten heller, så vad gnäller han om egentligen, och när vi hör att Vägverket inte längre har råd att ha reflexer på snökäpparna, får jag kanske sluta tro att dom har någon frälsning att ge!
Klottrat annorlunda
Vi får inte glömma bort att Jan och Marianne också varit hos Ulrica. Hade de klottrat något mycket annorlunda på sitt (eller sina kanske?) papper månntro?
(Jag brukar skryta med att jag klottrat på den här spalten nu i många år och aldrig blivit refuserad av chefen. Det är bara när jag skriver Janne Lundgren, då ändrar han till Jan! Det är ju refusioner som man kan stå ut med!)
I tisdags morse blev jag faktiskt lite chockad när jag läste min sommargranne på Grötlingboudd, Göran Örtbrants insändare.
Han menar att det var regeringens och statens helt egna påhitt att avisera de hotande prishöjningarna! Således utan att ha fått några signaler om detta från det i trafiken verksamma rederiet!
Nu Göran var det väl ändå så att lusten att gå in och påstå något som ingen av Dina partivänner hittills inte sjunkit ner till, den lusten den översköljde det ekonomiska vetande, som Du till vardags är en yrkesmässig utövare av! Borde inte den insändaren ha varit oskriven Göran??
Först ett stort tack till Hans Klintbom för Dina vackra ord om mina små skriverier.
Det kom att handla om att jag hade gett Dig ett positivt omnämnande för att Du var den förste och ende borgerlige som hittills har gett några berömmande ord åt Lilian Virgin för hennes lobbning, som ledde till klarsignal för byggande på Slakteritomten.
Vad jag menar Hans, det är att samtidigt som vi är stolta över vår demokrati där vi kan ta - i varje fall politisk- heder och ära av varandra, borde vi någon gång kunna ge ett erkännande åt en politisk motståndare, som uträttat något positivt.
Men det är så förfärande glest mellan de tillfällena! Ska vi inte ta och bättra oss? Ett demokratins signum borde inte vara att bara skälla på varann!
Märkesbyte för 15 miljoner!
Man kan se saker ur olika perspektiv. Jag kom att tänka på detta i förra veckan, när löpsedlar och förstasidor skrek ut nyheten om Systembolagets 14-miljoners personalfest. Och jag var då stormglad, att jag aldrig besökt ett Systembolag och således inte bidragit med ett endaste öre till slöseriet!
Men så någon dag senare lästes en liten ynka notis om att försvaret hade tagit sig en ny logotype, och den hade kostat 15 miljoner kronor! Men det gav inga löpsedlar och inget första-sides-skrik! Och sålde inga lösnummer!
Bengt Hammarhjelm fick ju årets kommunala kulturpris vilket vi naturligtvis gratulerar till. Men jag hajade ändå till lite när han säger att skriva det gotländska försvarets historia, det är ett sorgearbete.
En liten fundering ändå; Längre har mänskligheten således inte kommit, än att det nu, när vi fått ett fredligare hörn av vår trasiga värld, är det ett sorgearbete att skriva historien över instanser som haft till uppgift att lära oss slå ihjäl varandra!
Nya stormen Maud
Den där andra stormen som man befarade skulle komma, den kom aldrig. Man hade ju annars namn på den klart och allting. Den första och så förödande den hette ju Gudrun, och enligt principen att våra stormar skulle ges namn efter aggressiva kvinnliga partiledare, hade man bestämt att den, som aldrig kom, den skulle då följriktigt heta Maud!
Vi hörde att det skulle byggas ett manligt benedektinerkloster intill Tomelilla, och alldeles i närheten av ett katolskt nunnekloster. Det är väl orationellt, dom kunde ju slå ihop vetja! Men de kanske nöjer sig med att hälsa på varann?
Zlatan kom inte till den stora fotbollsgalan, trots att han bland annat skulle få Guldbollen, sportens högsta svenska utmärkelse. Vi fotbollshuliganer tyckte att det nog var att visa lite divalater, men några dagar senare läste vi stora rubriker i Sportbilagorna: "Zlatan skall bli pappa"!
En tydligen alldeles ny-iråkad situation, men här har vi kanske förklaringen till varför han inte kom till galan? Men behövde det vara så omständigt?