Det började så bra. Håkan Juholt höll ett skarpt tal på den socialdemokratiska extrakongressen. Från scenen i den moderna kongresshallen lyfte Juholt fram arbetarrörelsens klassiska idéer.
Några hundra meter från LO-borgen i centrala Stockholm vävde han samman dåtid med nutid. Det talades om "social demokrati", Johnny Cash citerades och ett frö av hopp såddes i ett stukat parti.
"I won´t back down", lät budskapet. Det blev starten på ett bristfälligt partiledarskap som höll mindre än ett år. Håkan Juholt var aldrig rätt man för jobbet. Han var chansningen som misslyckades. Kuppmakaren bakom kulissen.
Juholt stod kvar när andra kandidater föll ifrån: Falangernas minsta gemensamma nämnare och en skicklig agitator. Det räckte för att bli partiledare i Socialdemokraterna. Och säger lika mycket om partiet som om personen.
Håkan Juholt hade både privatmoraliska och politiska brister. Han behövde försvara en sambo, eller särbo, eller kulbo, som var dömd för bedrägeri redan innan hyresskandalen briserade.
Därtill kom en rad politiska snedsteg: Försvarspolitikern Juholt förlorade ansiktet när Socialdemokraterna inte lyckades ge ett gemensamt besked om den svenska Libyeninsatsen.
Hans brist på statsrådserfarenhet lyste igenom och när skuggbudgeten presenterades var Håkan Juholt skadeskjuten. Socialdemokraternas 200-miljonerssatsning mot skatte- och bidragsfusk, ställdes mot partiledarens 160 000 kronor i felaktigt utbetalda hyresbidrag. Privatmoraliska och politiska brister kolliderade på ett sätt som få partiledare kan hantera. Och när Socialdemokraternas riksdagsgruppledare Carina Moberg kritiserade hanteringen av a-kassan i skuggbudgeten blev det början till slutet.
Toppolitik handlar inte om att sjunga blues; att dra till med en formulering som låter bra i stundens ingivelse - utan att ha finansieringen klar eller utspelet förankrat.
Under sitt tio månader korta partiledarskap hann Håkan Juholt kräva alltifrån en hundraprocentig mobiltelefontäckning till att be om ursäkt för att ha bett om ursäkt på Facebook. Domus skulle vara Domus och fadäsen vid Folk & Försvar i Sälen blev ett ogenomtänkt uttalande för mycket. Hans partiledaröde är en personlig tragedi. De desperata försöken att hålla sig fast vid posten - och Juholts förnedrande avgång på en presskonferens i ett anonymt köpcentrum - är inte värdigt någon partiordförande.
Blotta tanken på att Håkan Juholt kommer följa efter Tage Erlander, Olof Palme och Göran Perssons namn i historielängden är uppseendeväckande. Ändå är Juholts partiledarskap ett symptom för Socialdemokraternas kris, snarare än krisens orsak.
Det är samma personer som applåderade hans linjetal i mars, som ägnade hösten åt att skadeskjuta honom. Det är samma personer som inte visade sig när partiet behövde ledarskap, som nu sitter i morgonsofforna och beskriver arbetarrörelsens problem.
Enade man stod, söndrade man föll. Socialdemokraternas uppblåsta självbild försvann inte med Håkan Juholt.