Trianguleringen i svensk politik börjar bli lite tröttsam. De flesta partier tävlar med att överta andra partiers frågor och göra dem till sina egna.
Moderaterna får nog sägas ha lyckats bäst där med sitt ytliga ”arbetarparti” som fick väljarna att rösta på dem. Men de övriga är inte mycket bättre. SD gör ett hopkok av gamla kyrkliga idéer, en sorts efterapning av folkhemstanken blandat med konservativa tankar. Inget nytt under solen alltså.
Det är egentligen bara Vänstern som för en egen politik och rakryggat står för den, även om deras reformer inte alltid skulle kunna finansieras fullt ut.
Alltför lika
Därför tycker också många väljare att partierna är alltför lika idag och att det spelar mindre roll vem man röstar på. Det kan förklara att de små traditionella mittenpartierna idag tappar mark till förmån för de större.
Det är lite oroande att Stefan Löfven och partiledningen har fallit in i trianguleringens fälla. Istället för att rakryggat stå upp och säga att vi inte står bakom vinster i välfärden, som en majoritet av svenskarna är motståndare till, hukar Löfven och partiledningen.
Partiledningen säger nej till femte jobbskatteavdraget, men tänker inte riva upp det när S ska bilda regering om ett år. Trots att allt fler svenskar har insett att jobbskatteavdragen, och de statliga lån som ska tas till det, naggar välfärden i kanten.
Det ger också borgerliga kommentatorer vind i seglen när partiledningen är så otydlig med vad den vill. Rösta emot och sedan behålla är ingen bra strategi. Bestäm att det femte jobbskatteavdraget ska rivas upp efter valet. Det kommer en majoritet av väljarna att acceptera.
Löfven kommer från den fackliga sidan och det är bra. Nu har han skolats in som partiledare. Då är det dags att arbeta för en mer socialdemokratisk politik. Det politiska mittfältet är trångt nog som det är.
Borgerlig i facket
Det är förvånande att Eva Bofride 24 september reagerar så starkt på min artikel om facket och dess existensberättigande. Menar Bofride att det i princip är omöjligt att vara fackligt aktiv och medlem i ett borgerligt (?) parti? Bofride var under en period fackligt aktiv i Journalistklubben och vad jag förstår var det inga konstigheter med det?
Jag vet också en klubbordförande på Gotland som var aktiv moderat. Hur han fick ihop det med den politiken kan man förstås undra, men han satt som ordförande i ganska många år. Aktiva miljö- och vänsterpartister är heller inte ovanligt.
Fackliga rättigheter
Men jag förstår tanken, med den borgerliga politiken är det svårt att samtidigt slåss för fackliga rättigheter för de står inte så högt på regeringens dagordning.
Därför vore det bra om fler engagerade sig fackligt för att försöka förändra till det bättre. Och kan fackliga i andra partier påverka dem vore en hel del vunnet.
Regeringen har inte precis rosat marknaden med reformer som stödjer fack och anställda. Tvärtom vill man riva upp trygghetssystemet, sänka ingångslöner och med höjda a-kasseavgifter få facken att sänka sina krav.
Att man idag återtar några ”reformer” beror mer på att det är valår än att man blivit god vän med facket.