Efter en tidig och på många håll rekordkall vinter är det inte konstigt om många nu redan i januari längtar efter våren. Bland socialdemokrater och miljöpartister är nog längtan extra stor. I mars väljs en ny S-ordförande och i maj är det dags för MP att byta språkrör. Innan dess befinner sig partierna i något slags ledarlöst limbo. Mona Sahlin är fortfarande partiledare och Maria Wetterstrand och Peter Eriksson språkrör, men eftersom de snart ska avgå, finns det inte samma tyngd bakom deras ord längre. Innan efterträdarna är utsedda finns det ingen annan som väljarna kan lyssna till.
Regeringen ska vara mycket tacksam för detta, samt att Socialdemokraterna har stora inre svårigheter. Det skyler effektivt över de problem som alliansen brottas med. Tommy Möller, professor i statsvetenskap vid Stockholms universitet, menar att det är en väldigt ovanlig situation: "Vi har både en svag regering och en försvagad opposition." Det borgerliga övertaget i opinionen är stort - gång på gång kommer undersökningar som ger alliansen över 50 procent. Men det beror minst lika mycket på de rödgrönas svaghet som alliansens styrka.
Partiledardebatter i riksdagen är alltid övningar som kräver stort tålamod och en god portion sittfläsk av åhörarna, men onsdagens debatt i kammaren kan bli en av de sömnigare på mycket länge, mellan en trött regering och en svag opposition. Reinfeldts tal om arbetslinje och reformvilja, kan kokas ner till ytterligare ett jobbskatteavdrag och kanske, kanske en halvering av restaurangmomsen. Ambitionen tycks tyvärr vara att förvalta, att utnyttja oppositionens tillfälliga svaghet och ytterligare stärka sin ställning som Sveriges dominerande politiska block. Och oppositionen kommer att bjuda klent motstånd i kammaren. Den saknar både ledare och politik.
En enad borgerlighets idérikedom och reformvilja kombinerat med att svenska folket hade ledsnat på Göran Persson och Socialdemokraterna var en viktig förklaring till valsegern 2006. Resultatet fyra år senare var ett slags godkännande över den första mandatperiodens regerande. Men var har ambitionerna tagit vägen nu?
När Fredrik Reinfeldt äntrar riksdagens talarstol på onsdag gör han det som statsminister och som ledare för ett parti som får stöd av närmare 35 procent av befolkningen. Det är inte bara detta som påminner om Göran Persson. Under de senaste åren har Moderaterna allt mer utvecklats till en sorts borgerlig spegelbild av ett redan idéfattigt socialdemokratiskt parti. Det är lika förlamande för idédebatten som det är förödande för reformviljan. Nu mer än någonsin behövs en skarp opposition. Socialdemokraterna och Miljöpartiet längtar redan efter våren. Det borde även allianspartierna göra.