Tryckfrihet är tryckfrihet?
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Under ett ständigt överhängande hot om lagstiftning mot könsdiskriminerande reklam vill nu reklambranschen att en reklamombudsman, en rekO, ska inrättas och dessutom finansieras med annonspengar.
Diskussioner kring reklam som anses sexistisk blossar då och då upp. Och trots att de allra flesta företag sköter sig och branschen försöker hindra dem som inte gör det så finns det de som inte låter sig nöjas.
Mona Sahlin tillsatte under sin tid som jämställdhetsminister en utredning som skulle lägga fram ett lagförslag för att råda bot på ett "bristande könsmaktsperspektiv". Samarbetspartierna instämde.
Återigen dyker detta könsmaktsperspektiv upp. Ett begrepp lika ideologiskt färgat som marxismen på sin tid. Och som ändå har letat sin väg in i direktiv till statliga utredningar rörande inskränkningar i tryckfriheten.
Det borde vara självklart att den typen av ideologiska synsätt inte ska tillåtas påverka svenska grundlagar. Men det är det inte. För det har gått troll i jämställdhetsdebatten. Nästan vad som helst verkar möjligt om det motiveras utifrån viljan att minska en påstådd könsdiskriminering.
Det är i det sammanhanget en jämförelse med Vilks teckningar blir intressant. När det gäller dem har, med rätta, hans konstnärliga frihet försvarats, med stöd av yttrande- och tryckfriheten. Rättigheten att även yttra och publicera sådant som kan uppfattas som kränkande av religiösa grupper har fått ett starkt stöd. Ja, en del har till och med talat om en skyldighet att publicera sådant, i demokratins och frihetens namn.
Men om Vilks teckningar istället hade uppfattats som en kränkning av kvinnor, hur hade det sett ut då? Det är svårt att föreställa sig att hans försvarare då hade varit lika många och lika ivriga. För det är i det närmaste politiskt omöjligt att ifrågasätta teserna om kvinnors underordning. Teser som dessvärre inte tycks ha rensats ut ur Rosenbad vid regeringsskiftet.
Att så inte är fallet visar inte minst reaktionerna på andra utredningar som regeringen har ärvt om till exempel jämställdhet inom scenkonsten, där slutsatserna verkar ha köpts mer eller mindre rakt av. Det vore olyckligt om utredningen om könsdiskriminerande reklam som presenterar sitt lagförslag i december blir ytterligare en i denna rad.
Och det måste kunna sägas: att se ett värde i jämställdhet mellan könen innebär inte att man för den skull måste anamma hela könsmaktsläran och alla märkligheter den för med sig.