Staten sneglar lystet på den privata sfären samtidigt som den glömmer sina verkliga kärnuppgifter. Det är en reflektion man kan göra om man läser Statistiska centralbyråns sammanställning "På tal om kvinnor och män" som nu finns tillgänglig på SCB:s hemsida.
Den politiska debatten om jämställdhet handlar ofta om vad staten bör och inte bör göra. Är det staten eller föräldrarna som ska bestämma vem i en familj som är hemma med barnen? Ska staten eller ägarna bestämma vilka som ska sitta i en bolagsstyrelse?
För de flesta av oss leder frågorna fram till svåra dilemma. Vi vill att kvinnor ska få högre livslön och att styrelserna ska vara mer jämställda. Samtidigt tvekar vi om staten är rätt verktyg för förändring. Att använda dess tvångsmaskin vore ju att i praktiken omyndigförklara kvinnor samt att köra över familjer, företag och andra civila gemenskaper. Staten bör inte användas på en arena där den inte hör hemma.
Men när man läser SCB:s samlade statistik påminns man om att det finns åtminstone ett område där staten verkligen borde och kan göra mer för jämställdhet. Och dessutom ett område som är en av statens kärnuppgifter - medborgarnas trygghet.
Kvinnor känner sig nämligen ofta otrygga i offentliga miljöer. Mer än var fjärde kvinna känner sig otrygg om hon är ute på kvällen. Nästan var tredje ung kvinna väljer ofta omvägar för att undvika miljöer hon upplever som osäkra.
I verkligheten blir män oftare utsatta för misshandel utomhus, men de är inte lika rädda som kvinnor. Det förhållandet framhålls ibland som ett bevis på att rädsla för brott inte har något med den verkliga risken att göra. Men man skulle lika gärna kunna hävda att kvinnor kanske är underrepresenterade som offer därför att de redan begränsar sina liv. Om kvinnor i lika hög grad som män gick genom mörka parker, eller gångtunnlar, skulle de förmodligen också råka ut för fler brott.
Kvinnornas upplevda rädsla är i sig nog för att statsmakten borde vakna. Att ena halvan av befolkningen inte upplever att de har tillgång till det offentliga rummet på grund av risken för våld och överfall är ett gigantiskt problem. Dessutom är det ofrånkomligen en orättvisa baserad på kön. Det är män som utövar våld. I den mån kvinnor förekommer i statistiken är det som offer. Ändå är det sällan trygghetsfrågorna förs fram i jämställdhetsdebatten.
Sammanfattningsvis är det diskutabelt om staten har rätt att bestämma över hur familjer planerar sin tid, eller om hur bolagsstyrelser ska vara sammansatta. Det måste finnas andra sätt att arbeta för jämställdhet i civila sammanhang. Men i trygghetsfrågorna är det bara staten som har rätt att spela den avgörande skillnaden. Kvinnor har ingen rätt att beväpna sig eller bilda medborgargarden. Ska de uppleva trygghet i det offentliga rummet måste de förlita sig på att staten sköter det den är till för.
Mer resurser till rättsstaten kan därför vara en jämställdhetsfråga.