Frågan om trygghetsboende på Gotland har blivit en engagerad debattfråga. Inte så överraskande med tanke på ett ökat behov av bra bostäder för äldre. Om några år börjar en mycket kraftig ökning av äldre då 40-talisterna kommer upp i en allt högre ålder.
Att det är en viktig fråga och att det finns ett behov av trygghetsboende verkar det råda enighet om. I varje fall mellan Socialdemokraterna och Centern på Gotland som offentligt markerat i frågan.
Blandade åldrar önskvärt
Debatten verkar ha koncentrerats på om Region Gotland skall bygga eller driva denna förhållandevis nya boendeform. Socialnämndens ordförande Hanna Westerén, skriver i sitt senaste debattinlägg (GT fredagen den 6 maj) citat "någon passivitet i frågan föreligger inte heller, och arbete pågår."
Den som tidigare tvivlat på den nya rödgröna majoritetens engagemang bör nu ha blivit lugnade. Trygghetsboende är i sig inget specifikt seniorboende utan blandade åldrar är att föredra.
Det innebär att något biståndsbeslut inte behövs. Granskar man hur olika kommuner ordnat sitt trygghetsboende är det ofta så att det kommunala bostadsbolaget byggt och förvaltar fastigheterna och socialförvaltningen svarar för viss personal. De kan starta olika aktiviteter och parallellt även fixa en del saker, exempelvis städning. Ingen avgift tas ut för den hjälp som ges. Exempelvis Karstads kommun skriver att tillfälliga hemtjänstinsatser har minskat och även behovet av servicelägenheter.
Region Gotland skriver i foldern "Gott att bli gammal på Gotland" när det gäller trygghetsbostäder: "det finns möjligheter för socialförvaltningen att ha ett delat ansvar kring dessa."
På ett annat ställe i foldern talar man om hälsa och livskvalitet. Man beskriver att träffpunkter är en viktig del i det förebyggande arbetet, likaså att de äldre kan delta i olika verksamheter för att bryta isolering vilket ger värdefulla sociala kontakter och gemenskap. Här lyfter man fram att det är viktigt att vara fortsatt aktiv utifrån individuella önskemål. Sunt förnuft talar för att man då håller sig frisk längre.
Barnfamiljer och äldre
Indirekt har jag viss erfarenhet av trygghetsboende. Mina föräldrar bodde sina sista år i en lägenhet i bostadsområdet Rosavilla (tidigare handelsträdgård) Västervik. Begreppet trygghetsboende var ännu inte uppfunnit. Här blandades barnfamiljer med äldre personer. Det kommunala bostadsbolaget hade byggt området som var mycket centralt beläget.
Här fanns en populär vårdcentral, restaurang, terapi- och hobbylokaler. Läkare och vårdpersonal hade vid hembesök gångavstånd till sina patienter. Mamma och pappa kände alla barn i grannskapet. Barnen kom ofta och ringde på dörren och frågade: "kan farbror Bertil komma ut och leka". Och det kunde han ofta och gärna.
Ge barnen fart på gungorna, sitta vid sandlådan och berätta om hur det var en gång i tiden att vara barn, och inte minst få lyssna på barnens egna berättelser. Ingen dålig medicin när ålderskrämporna sätter in.
Som sagt "arbete pågår." En sådan formulering förpliktigar och borde väl innebära att något initiativ och förslag i frågan är att förvänta i närtid.