På Place de la Republic i Leucate vid Franska Medelhavet ligger La Perle Marine. Här serverar glada Marie bästa sortens rosévin för 15 kronor glaset. Detta vin skulle kosta 3-400 kronor per flaska i Visby eller Herrvik. Även Marie har betalt för sitt arbete, inte sämre än i Sverige för motsvarande jobb. Också franska staten kräver in skatter, ungefär på samma nivå som i Sverige.
Det är alltså inte på kostnadssidan som skillnaden i pris ligger. Maries säsong är längre, jovisst, till stor del beroende på att folk har råd att efterfråga hennes tjänster och produkter.
För andra gången gör jag resor över längre tid i Sydeuropa och får anledning att fundera över turismen eller mera exakt riktigt viktiga arbetstillfällen för arbetarna. Kapitalägarnas välstånd struntar jag i.
Turismen som rekreation för arbetare är viktig och avgörande för ett gott liv men jag tror inte på den som säker och bra källa till arbeten. Den drar till sig för många lycksökare för att inte tala om brottslighet. Fiffel med skatter och löner är välkänt.
Jag menar att regeringen har fel när man talar om att restauranger och kaféer kan ge viktiga instegsjobb för ungdomar och invandrare.
För att kunna ge den service som glada Marie gör fordras god kännedom om produkter och om hur man serverar och uppträder. God kunnighet i det nationella språket och engelska är helt nödvändigt, det är då det blir festligt att gå på lokal. Om jobbet skall anses som något för oerfarna nybörjare och om dessutom ett glas öl av enkel sort skall kosta 70 kronor, ja då blir det bara pinsamt.
Jag har en gång tidigare tagit mig för att kritisera prissättning och service inom krog- och turistsvängen och blivit bryskt tillrättavisad av facket.
Men jag menar att arbetarrörelsen måste lägga sig i hur kapitalägarna sköter verksamheten för det handlar om arbete och välstånd. Det är för viktigt för att överlåtas till ägare endast ute efter snabba vinster.
Det är något konstigt med öl och vin hos Marie. Det säljs ingen ”skriköl” här, ingen har behov av att höras över alla andra. Inte heller stinker det av urin i gränden intill.
Kan det vara så att minst sagt fantasifulla priser och alkoholpolitiken i Sverige gör folk så frustrerade att ”nu skall man fan i mig ha roligt, eftersom det är så dyrt”?
Som gammal arbetare känner jag väl till arbetets värde och funderar över Gotlands framtid. Bra arbetsplatser av storlek har förfuskats av ägarnas krav på snabba vinster, kalksten får inte brytas och det mesta kan anses störande och miljöfarligt.
Turismen ger arbete hävdar intressena, men kommer den att göra det? Ur miljösynpunkt måste väl resandet minska?
Och vad har Gotland att erbjuda? När man åker genom Pyrenéerna och ser de gediget stenbyggda byarna eller genom Tyrolen med sina motivmålade husväggar och den väldiga blomsterprakten överallt, uppföljt av byarnas skönhetsråd. Ja, då undrar jag vilket skönhetsvärde Gotlands fallfärdiga ladugårdar med tillhörande skrotbilar har.
Hur ska Östersjöns iskalla vatten kunna ta upp kampen med det blågröna och varma Medelhavet? Är det inte så att framtiden för Gotlands arbetare ligger i industri och hantverk präglade av utbildning och kunnighet i stället för dåligt betalt säsongsarbete.
Man får innerligt hoppas att de så kallade ”miljökämparna” inte lyckas driva bort stenindustrin från ön för de goda arbeten som den för med sig behövs för att bekämpa fattigdomen. Instegsarbete kan vara något för Reinfeldt och Borg.