Turkiet har många ansikten. Två av de mest angenäma presenteras för svensk publik när president Abdullah Gül och hans maka Hayrünnisa 11-13 mars genomför ett statsbesök i Sverige.
Maken är den som när det blir problem för Turkiet, och det blir det ofta både inåt och utåt, alltid tycks se en väg framåt via smidighet och kompromisser.
Makan är den som, ursäkta ytligheten, i högklackat och turkislamisk klädsel och närvaro på nätet signalerar förankring i både traditionen och i nuet.
Paret Gül förkroppsligar allt vad Turkiets partners i väst hoppas på för detta viktiga land.
Olika regeringar i Ankara har länge haft som mål att sitta med och bestämma i Bryssel och Strasbourg. Och ska det någonsin lyckas krävs att politiker som Gül förmår hävda sig.
Gül har liksom sin gode vän premiärminister Recep Tayiip Erdogan formats av politisk islams revolt mot den översåtliga sekularisering som förknippas med upprättandet, år 1923, av den turkiska republiken.
Erdogan är en tidigare fotbollsspelare som gillar att briljera inför sina beundrare, ibland med vassa kommentarer om sina motståndare. Güls självbehärskning är däremot perfekt.
Gül blev redan som utrikesminister, till 2007, populär i väst med sin förmåga att trovärdigt säga det andra vill höra. Det händer att han rycker in och slätar över när Erdogan sagt sitt hjärtas mening. Vilken tenderar att vara även vanliga turkars.
De i väst som är tveksamma till utvecklingen i Turkiet kan tycka att det är lite av ”bad cop - good cop” över herrarnas föreställning.
En annan negativ jämförelse har på sistone dragits mellan Turkiet och Ryssland. Liksom Putin och Medvedev bytt med varandra på ryska topposter skulle Erdogan och Gül göra det i samband med presidentvalet 2014, i vilket Erdogan väntas kandidera. Vinner Erdogan, och det är troligt nu när turkarna väljer direkt, skulle Gül sedan kunna bli premiärminister. Det har Gül varit en gång tidigare, strax efter att han och Erdogan vann valet 2002 för sitt mjukislamistiska parti AKP.
Personkemin Gül – Erdogan torde alltså spela en stor roll. Erdogan är en av vår tids mest uthålliga och dynamiska politiker, respekterad av enkelt folk hemma till långt in i Vita huset. Men ur västs synvinkel behöver han en person som Gül som rådgivare, en som varnar för övermod. Ty Turkiets AKP-regim må ha upplevt ekonomiska och politiska framgångar, men makt leder som bekant ofta till korruption, och det råder en svår inre splittring i fråga om demokratin i praktiken, om religionen (sunniter kontra aleviter) och etnicitet (främst kurderna.)
”Noll problem” har varit parollen för Turkiets utrikespolitik. Så har det inte blivit. Det räcker med att säga ”Syrien” för att förstå varför.
År 2006 gjorde Sveriges kungapar ett statsbesök i Turkiet, det första någonsin, om man nu inte räknar in Karl XII:s vistelse som besvärlig gäst hos sultanen.
Nyss var det 300 år sedan kalabaliken i Bender. I dag är det lugnare.
President Gül åtföljs under svarsvisiten av ministrar med ansvar ekonomi, EU-frågor och utrikespolitik. Uppställningen visar att Turkiet fäster vikt vid Sverige.