Två dåliga sätt att regionalisera
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Mats Svegfors själv, tidigare en central person i moderata maktkretsar, är förstås besviken. Han konstaterar att "moderaterna uppenbarligen har problem med frågan ur ett partipolitiskt perspektiv."
Och det kan man alltid säga om man vill. Men det är inte riktigt det som är svagheten i de moderata resonemangen. Till stora delar är de riktiga. Schlingmann vänder sig emot att man skulle ge centrala direktiv för regionsamarbete, och menar att det måste öppnas för lösningar som skiljer sig åt från landsdel till landsdel.
Men samtidigt måste det sägas att även moderaterna missar den mest grundläggande invändningen. De vill nämligen se en regionindelning ytterst baserad på arbetsmarknadens funktionssätt. En "lyckad" region definieras arbetsmarknadspolitiskt. Där Svegfors representerar en rationell statsfunktionalitet ställer Schlingmann upp en ekonomistisk effektivitetstanke.
Båda representerar i var sina versioner ett väldigt svenskt sätt att betrakta samhällsfrågor: allt är plus och minus, variabler som kan vägas mot varandra för att sedan summeras och graderas. Därför glömmer båda det viktigaste, att en region handlar om dem som faktiskt finns där. Att den till och med handlar om något större än summan av de boende: om deras gemensamma historia och identitet.
Människors identitetskänsla och tillhörighetskänsla går inte att mäta och väga, men det är likväl det politiker och byråkrater ytterst har att ta hänsyn till. De regioner som fungerar gör det med största sannolikhet för att de är vana att fungera, för att de har gjort det under lång tid av historiska orsaker.
Liknelsen kan göras med Europeiska Unionen: Det är möjligtvis effektivast att rita om alla gränser så att vi får ett antal större länder i stället för alla dessa små och konstiga. Det skulle bli lättare att sköta allt då. Men samtidigt vet alla att det inte är så enkelt. Det skulle leda till fler problem än de som löstes.
För samhällsingenjörer är slutsatsen hisnande: Att till och med när materiella faktorer talar emot en region kan det vara en poäng att den finns och tillåts existera trots sina skavanker, om den är historiskt förankrad hos de människor som bor där.
Det svenska statsansvaret behöver ses över, men perspektivet kan inte vara att allt skall ritas uppifrån, eller att nationen främst är en stor arbetsmarknad.