Två sekel sedan slavhandeln stoppades
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Den här handeln finns dokumenterad från 1517 när en spansk adelsman fick rätt att föra in slavar till besittningarna i Amerika.
I USA är arvet efter slaveriet, det som utrikesminister Condoleezza Rice kallat "Amerikas medfödda handikapp", ständigt närvarande i politiken.
I Storbritannien är det annorlunda. Slaveri förknippades med fjärran kolonierna.
Men slavtrafiken har kommit att uppmärksammas alltmer för sin betydelse när Storbritannien utvecklades till världens ledande industrimakt och imperium. Och i dag har Storbritannien genom invandringen från tidigare brittiska besittningar i Västindien och Afrika fått en stor befolkning vars förfäders öden formades av slavhandeln.
Både intresset för att söka historisk sanning och behovet av att integrera människor med anledning att känna sig som historiens offer i sitt eget land förklarar mängden av evenemang i Storbritannien med anledning av 200-årsminnet. Ett centrum är staden Hull på Nordsjökusten. Härifrån kom William Wilberforce, en av ledarna för många års kampanj mot slaveriet. Kväkare spelade en stor roll, men de hade inte rätt att väljas till parlamentet. Där hade Wilberforce, medlem av engelska kyrkan, en bas för opinionsbildning.
Slaveriet avskaffades i hela det brittiska väldet först 1833. I Frankrikes kolonier hade det upphävts 1794, under revolutionen, men återinförts av Napoleon, för att slutligt avskaffas 1848. I USA upphävdes slaveriet genom en proklamation av president Lincoln 1863. USA:s grundlag försågs två år senare med ett tillägg som uttryckligen förbjöd slaveri. Brasiliens förbud kom 1888. I Mauretanien i Västafrika har slaveri förbjudits flera gånger, senast - 1980.
Slaveriet är lika gammalt som mänsklighetens historia, med bibelns berättelse om hur Josef såldes av sina bröder till Egypten som ett exempel på hur företeelsen var normal, om än inte önskvärd, för judar, kristna och muslimer. Josef är också exempel på ett icke-rasistiskt slaveri - och på att en slav i Mellanösterns välden kunde nå statens högsta ämbeten.
Slavhandeln över Atlanten hade en parallell i en kanske lika omfattande export av människor från svarta Afrika till Nordafrika och Mellanöstern.
Flera västeuropeiska nationer deltog i slavhandeln över Atlanten, men störst betydelse hade britterna. Från Bristol, Liverpool, London och Glasgow seglade man till Västafrika för att byta metallvaror, vapen, alkohol och tyger mot slavar.
Under resan dog upp till en femtedel av människorna. Det gjorde inget - försäkringar täckte förlusterna.
I Västindien blev ofta Barbados, längst i öster, det första stoppet. Slavarna märktes och sattes att producera socker och rom.
Från Västindien återvände fartygen hem med last av kolonialvaror, främst socker.
Slavhandeln bidrog till att finansiera Storbritanniens industrialisering. Det gjordes förmögenheter. Inte bara affärsmän utan också universiteten, kungahuset och engelska kyrkan satsade på slavhandel.
Förbudet mot slavhandeln 1807 var alltså inte ekonomiskt rationellt, utan följden av en mångårig kampanj mot slaveriet som moraliskt förkastligt. Alltså ett inslag i den eviga kampen för mänskliga rättigheter.