Tyskarna testkör sitt vallokomotiv
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Tyska delstatsval fungerar nästan som primärvalen i USA: de påverkar vem partierna för fram som kandidat till posten som regeringschef i Berlin, de påverkar vilka sakfrågorna i valet till förbundsdagen blir.
Tyskarna får också besked om ett femte parti kommer att etablera sig i rikspolitiken vid sidan av de två breda "folkpartierna", kristdemokraterna CDU och socialdemokraterna SPD, och de mindre, liberala FDP och de gröna. I både Hessen och Niedersachsen har nämligen "Die Linke", vänstern, chans att klara 5-procentspärren. Die Linke består av arvtagare till det gamla östtyska kommunistpartiet, plus avhoppare från SPD.
Senaste valet till förbundsdagen, 2005, innebar att varken CDU och SPD blev stort nog för att kunna bilda en majoritetsregering med något av de mindre partierna, CDU+FDP eller SPD+de gröna.
Lösningen blev att de två stora gick ihop i Stora koalitionen.
Eftersom CDU 2005 blev något större än SPD fick man posten som regeringschef. Tack vare Angela Merkel, populär hemma och utomlands, har CDU framstått som ett mera harmoniskt parti än partnern. SPD har haft inre slitningar och skiftat ledare.
SPD har straffats av sina väljare alltsedan Gerhard Schröder 2002 vann förbundsdagsvalet, men omgående av sina väljare uppfattades svika vallöften genom att kräva förändringar (försämringar) i socialförsäkringarna och i reglerna för arbetsmarknaden.
Det "Röda Hessen", provbänk för Schröders regeringssamarbete med de gröna 1998-2005, hade blivit "svart" redan 1999, och 2003 fick dess CDU-ledare Roland Koch egen majoritet. Och i Niedersachsen, en gång Schröders trampolin till rikspolitiken, fick Kochs partivän Christian Wulf 2003 48 procent av rösterna.
Den verkliga skrällen kom 2005, när CDU tog över makten från SPD det urgamla s-fästet i Nordrhein-Westfalen, med Ruhr-området.
Schröder är borta som aktiv politiker, han ägnar sig åt affärer med kompisen Vladimir Putin och den negativa "Schröder-effekten" klingar av. Men SPD har trots självkritik, hållit fast vid de reformer som bidragit till att sanera statens finanser och förse tysk ekonomisk statistik med siffror som står sig vid en jämförelse. Så i rikspolitiken förblir alternativen lite oklara.
Men i delstatsvalen 27 januari tycker sig tyskarna ha fått desto klarare alternativ.
I Niedersachsen tyder det mesta på att CDU-Wulf regerar vidare med liberalerna. Han uppträder (likt Merkel) som en samlande gestalt, med budskapet att allt egentligen är ganska bra.
I Hessen är det tvärtom. Roland Koch är konfrontatorisk, säger att han gör demokratin en tjänst genom att spetsa till det. Koch skrämmer med "kommunister" (Die Linke). Han anklagas för att, när opinionsmätningarna pekat nedåt, mobilisera väljare genom att ta upp problemet med brottslighet bland unga på ett sätt som spelar på människors rädsla för dem som har utländsk härkomst.
Kochs utmanare är Andrea Ypsilanti. Medan Kochs CDU enligt mätningarna minskat med inemot 10 procent jämfört med valet 2003 har SPD plussat på lika mycket. Ypsilanti uppfattas som mera vänster än partiet i Berlin, men hon är personligen mer omtyckt än Koch.
En pikant detalj är att Wolfgang Clement, ekonomiminister under Gerhard Schröder, varnat för att rösta på Ypsilanti. Hon är emot både kärnenergi och kolkraft. Det finns gränser för energipolitiska fantasier, tycker Clement - som för sin kritik av Ypsilanti riskerar uteslutning ur SPD.