Tysklands repris på 1980-talet
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Ett exempel: När Sovjet installerade nya kärnvapenbärande medeldistansrobotar avsedda för mål i Västeuropa, övertalade Schmidt USA och de övriga kollegerna i Nato att svara Kreml med att installera motsvarande vapen i Västeuropa men samtidigt erbjuda förhandlingar om att avskaffa alltihop.
Schmidt möttes med protestdemonstrationer utan motstycke. Han bekämpades av sitt eget socialdemokratiska parti. Det bidrog till att han föll, 1982. Men efterträdaren, kristdemokraten Helmut Kohl, stod fast vid beslutet.
Om orsak och verkan kan man tvista. Hur som helst ändrade sig Kreml. Det blev nedrustning.
Schmidt fick rätt.
Nu, 20 år efter att kalla kriget började betraktas som historia, har frågeställningar och frontlinjer från den tiden aktualiserats. Då som nu är Tyskland främsta slagfält. Då som nu är frågan om man ska ge efter för Kreml.
USA:s förhandlingar med Polen och Tjeckoslovakien om att medverka i USA:s försvar mot kulbaneprojektiler går framåt. Förmodad avsändare är inte längre Sovjet utan så kallade skurkstater och terrorister. Men Ryssland markerar att man ser projektet som ett hot mot den egna säkerheten.
President Vladimir Putin höll i februari ett tal på ett säkerhetspolitiskt seminarium i München. Han anklagade väst för svek mot egna löften i rustningsfrågor. Strax efteråt hotade en rysk general att lista anläggningarna i Polen och Tjeckien som mål.
Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov skrev häromdagen i den tyska tidningen Handelsblatt att det minsta man kan begära är att USA och Nato på djupet dryftar projektet med Ryssland, eftersom det kan påverka den strategiska stabiliteten och motverka försöken att hindra kärnvapenspridning med politik och diplomati.
Förespråkarna avvisar Kremls klagomål. Anläggningarna i Polen och Tjeckien kan inte användas mot några ryska vapensystem, och visst har ryssarna hållits underrättade, heter det.
USA och Sovjet enades 1972 om att inte utveckla försvar mot varandras kärnvapenbestyckade missiler. "Ömsesidigt garanterad förintelse" skulle därmed förbli basen för fred mellan supermakterna. President Ronald Reagan dömde ut på 80-talet ut kärnvapeninsats som omoralisk och ville i stället satsa på skydd av USA genom en "rymdsköld". Framgångsrika nedrustningsavtal och sedan Sovjets kollaps innebar att planerna sattes på sparlåga, men USA har hittills ändå satsat över hundra miljarder dollar.
2001 sade USA upp avtalet från 1972, kallade det föråldrat i skurkstaternas och den storskaliga terrorismens tidevarv.
Utan att ännu ha övertygat om sin funktionsduglighet byggs anläggningar för att skjuta ned fientliga kulbaneprojektiler i Kalifornien och Alaska, med exempelvis Nordkorea i sikte. Baserna i Europa är avsedda för hot från Mellanöstern, exempelvis Iran som utvecklar vapenbärare och - kanske - kärnladdningar.
USA:s rymdförsvar skulle innebära ett skydd även för Europa, inklusive Ryssland. Utan att kosta dem något! Nato överväger ett rymdförsvar i alliansens regi, enligt beslut senast på Prag-toppmötet 2002. Det kan bli mycket dyrt.
I Nato-Europa har även skeptikerna kunnat säga ja så länge planerna uppfattats som orealistiska eller avlägsna i tiden. Nu blir det konkret - och därmed problem som på 80-talet, för Tyskland.
Dess regeringschef Angela Merkel, nu EU-ordförande, manar till europeisk enighet i frågan och säger att den bör diskuteras i Nato - ett sätt att släta över att hennes regering av kristdemokrater och socialdemokrater är splittrad.
Utrikesminister Frank-Walter Steinmeier, socialdemokrat och tidigare nära medarbetare till Gerhard Schröder, ex-kanslern som är bästis med Putin, är skeptisk. Försvarsminister Franz Josef Jung, kristdemokrat, intar motsatt position. Jung betonar att regeringen är enig. Men det beror nog på att Merkel avstår från att sätta ned foten, av hänsyn till regeringens existens.
Kanske tänker Merkel på Helmut Schmidts öde: han följde sin övertygelse, fick rätt - men miste makten.