LIBERAL KOMMENTAR
Det första som möter resenärerna som lämnar Berlin Hauptbahnhof och kliver ut på Washingtonplatz är skymten av riksdagshusets glaskupol och en valaffisch med Angela Merkels händer formade som en diamant.
Affischen är 70 meter bred, 20 meter hög och helt utan text. När Die Kanzlerin för tredje gången kandiderar till posten som förbundskansler gör hon det utan slogans; utan stora löften.
Merkels främsta argument för att styra Tyskland är hennes egen person.
Alla opinionsundersökningar tyder på att Angela Merkel vinner söndagens val. Merkels kristdemokratiska CDU har, ihop med sitt bayerska systerparti CSU, ett stabilt väljarstöd på runt 40 procent. Även om CDU:s liberala regeringskollegor FDP skulle hamna under femprocentsspärren, lär Die Kanzlerin fortsätta regera.
Angela Merkels styrka är att hon är mer populär än koalitionen hon leder. Därmed inte sagt att den senaste mandatperioden har saknat inrikespolitiska prövningar. Den socialdemokratiska oppositionsledaren Peer Steinbrück jämför Merkels sätt att styra Tyskland med rondellkörning.
Det går framåt. I okänd riktning.
Som bevis för hur Die Kanzlerin byter åsikter används såväl den intensiva debatten om garanterade minimilöner – SPD och Die Grünen kräver lagstiftade 8,50 euro i timmen, vilket har fått CDU att börja förorda branschmässiga överenskommelser – som Angela Merkels helomvändning i energipolitiken.
När Merkel efter Fukushima-olyckan i mars 2011 konstaterade att samtliga kärnkraftverk ska vara avvecklade år 2022 inledde hon ett politiskt högriskprojekt.
Kärnkraften står för en fjärdedel av Tysklands energiproduktion. Även om samtliga partier stödjer avvecklingen, är det högst osäkert hur de tyska hushållen ska kompenseras för sina dyrare elräkningar.
De tyska elpriserna har ökat med över 60 procent på tio år. Om den politiska olyckan är framme och CDU, precis som under Merkels första mandatperiod 2005 till 2009, tvingas regera i en stor koalition med SPD, vilket är det troligaste alternativet vid ett misslyckande för FDP, väntar tuffa förhandlingar.
Kanslerkandidaten, och den stora koalitionens dåvarande finansminister, Steinbrück vill sänka elskatten med 25 procent samt höja den högsta inkomstskatten från 42 till 49 procent.
Till skillnad från skatterna och den tilltagande sociala ojämlikheten är eurokrisen inget hett ämne i den tyska valspurten. Däremot innebär SPD:s krav på höjda inkomst- och kapitalskatter ett hot mot tillväxten.
Så med hänsyn till den inrikespolitiska stabiliteten i EU:s största ekonomi är en fortsatt konservativ-liberal regering att föredra. Även om Die Kanzlerins ideologiska ledstjärna inte alltid är lätt att navigera efter förtjänar hennes trygga händer fyra nya år.