Tyskt förslag hotar yttrandefriheten
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Och som tanke är det inte dumt, men själva innehållet lämnar mycket i övrigt att önska.
Det Tyskland nu vill dra fram är ett putsat förslag som Luxemburg förgäves försökte få stöd för 2005 och som då förpassades till garderoben i väntan på bättre tider.
Skall dessa tider ha kommit nu? Förhoppningsvis inte, för Tyskland vill inte bara göra det straffbart med hets mot folkgrupp och låta främlingsfientliga motiv bakom brott vara försvårande, utan vill även exportera sitt eget förbud att uttrycka sitt gillande för eller att förneka folkmord och andra brott mot mänskligheten.
Det förra är besvärligt nog att hantera ur yttrandefrihetssynpunkt, men det senare är direkt oklokt. För vem är det som skall ha företräde att definiera vad som är brott mot mänskligheten, och vilka möjligheter finns det för medborgarna att opponera sig mot denna definition? Vad händer med yttrandefriheten? Den sätts faktiskt på undantag, hur man än vänder och vrider på det.
Men problemet handlar också om de politiska signalerna över huvud taget. Om det nu skall anses helt okej att straffa folk för vad de tycker om andra, och vilka tolkningar de gör av historiska skeenden, vad hindrar i så fall lagstiftaren från att gå än längre in på yttrandefrihetens territorium än vad Tyskland föreslår nu?
Skall det betraktas som hets mot homosexuella att motsätta sig att de får adoptera barn? Eller att ifrågasätta samernas egen folkvandringsbeskrivning? Skall sådana uppfattningar bli straffbara? Naturligtvis inte, skulle de flesta säga. Men har lagrummet väl öppnats på den här fronten riskerar frågan om lagliga och olagliga åsikter att i framtiden följa den politiska trenden för dagen snarare än de traditionella gränsdragningarna för rättssäkerheten. Man öppnar för ett sluttande plan, där det i grund och botten blir en öppen fråga vilka åsikter som skall vara straffbara och vilka som inte skall vara det.
Tyskland driver på detta med själ och hjärta för att understryka uppriktigheten i den egna självrannsakan efter sina brott under nazitiden. Och det är en i grunden sympatisk attityd. Men konsekvenserna leder i fel riktning. Man driver i all välmening fram ett samhälle där friheten blir mer och mer beskuren för medborgarna trots att ambitionen är den motsatta.
Det är ett förrädiskt sätt att bekämpa obehagliga åsikter.