Ung egoism och olycka
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
5 200 personer mellan 16 och 34 år har gett sin syn på sig själva och sina tankar om livet. Mest deprimerande är att endast var tredje svensk i studien uppger sig känna lycka. Det att jämföra till exempel med Argentina, där två tredjedelar uppger sig vara lyckliga.
Vidare känner svenska ungdomar stress, och bryr sig tvärtemot medias bild inte särskilt mycket om miljö eller världspolitik. De är fokuserade på att göra karriär och tjäna pengar - ofta drivna av uppfattningen att de annars inte är värda något. De känner inget vidare stöd från hemmen och har knappt något förtroende alls för samhället i stort. De är sig själva nog, och olyckliga.
Låt oss också vara klara över förutsättningarna: detta är en jämförande studie. Det går alltså inte att, som ofta sker av välfärdssamhällets programmatiska tillskyndare, vifta bort det med hänvisning till att det handlar om något som alltid varit fallet, att ungdomar minsann alltid är missnöjda. Detta är relaterat till hur ungdomar över hela världen känner sig. Problemet är bevisligen svenskt, vi kan inte gömma oss.
Symptomatiskt nog kan den svenska analyschefen på MTG inte hålla inne med sin förvåning: Hon hade räknat med att "vi i välfärdssamhället" skulle få mycket bättre siffror än vad som blev fallet. Och just den inställningen har varit basen i svensk samhällsideologi i decennier: I takt med att folk får bättre materiella förutsättningar blir de allt mer lyckliga och harmoniska. Som officiell sanning har denna grundsats fått nästan sakral status. Andra perspektiv, som i sak skulle kunna utmana den svenska modellen, har knappast kunnat göra sig hörda.
En sak är säker: den materialistiska syn som rått i Sverige blir allt mer ohållbar i skenet av de faktiskt ständiga rapporterna om ungdomars psykiska ohälsa som presenteras. Problemet bottnar inte i brist på fritidsgårdar, kuratorer eller arbetstillfällen. Vi har nu en generation som har det bättre förspänt än kanske någon annan i historien, i ett land som är så fredligt det kan vara, och ändå mår dåligt.
Svaret måste sökas bortom det materiella; i det sociala och kulturella; någonting verkar vara fel i vårt samhälles grundvärderingar om hur liv skall levas.
Det är förstås en mycket smärtsam slutsats. Och kanske är det därför MTV-studien knappt debatterats alls i offentligheten. Men diskuteras måste det. Förutsättningslöst.