Att förlora de unga väljarna är att förlora framtiden - och det är en tickande bomb för alla demokratiska system. Den senaste partisympatiundersökningen från SCB visar att var femte väljare mellan 18 och 29 inte har någon klar partisympati, högre än i någon annan väljargrupp.
Det märks i valdeltagandet, i samma åldersgrupp är valdeltagandet lägst. Om misstro tillåts växa in i systemet kan det få stora konsekvenser. Det krävs en kraftfull och radikal politik för jämlikhet för att stävja det.
Vi ser det i Europa och vi ser det i USA. Ta republikanernas presidentkandidat som exempel.
Hur har en auktoritär fascist som Trump lyckats bli presidentkandidat i USA? Hur har Trump, som utan tvekan kommer att rasera den amerikanska ekonomin och krympa USA:s inflytande på den internationella arenan, kunnat bli så populär?
Det är för att Donald Trump är ett resultat av en politisk process som gått i baklås, som slutat genomföra reformer som gagnar arbetarklassen och medelklassen, som låtit sig kapas av extremister och populister. I decennier har politiker på främst högerkanten i USA svartmålat och undergrävt det politiska systemet möjligheter att fungera. Och det är bara i ett politiskt system som saknar förtroende, engagemang, och delaktighet som framväxten av extrema politiska rörelser och kandidater är möjliga. I roten ligger ett djupt ojämlikt klassamhälle som fått verka ohämmat i decennier.
Det är när det politiska systemet inte längre uppfattas arbeta för det allmänna bästa som förtroendet urholkas.
Därför är högerns förslag om sänka löner och urholkad anställningstrygghet, varvat med en undergrävd a-kassa och ett glesare socialt skyddsnät, så allvarliga. De kommer att öka inkomstklyftorna och cementera klasskillnaderna. Hög arbetslöshet och låg trygghet är en utmärkt grogrund för politisk apati och misstro. Därför har socialdemokratins och vänsterns uppgift sällan varit mer angelägen än idag.
”Det är som att välja mellan coca-cola och pepsi”, sade den politiska filosofen Chantal Mouffe vid ett besök i Stockholm i våras. Mouffe menar att alternativen i politiken ofta liknar varandra allt för mycket, och hon är kritisk mot hur socialdemokratin har misslyckats med att ge en alternativ berättelse, ett alternativt politiskt projekt. Det är roten till varför det går trögt för socialdemokrater över hela Europa.
Det ligger något i Mouffes resonemang. Det är när politiska rörelser slutar visa att det vill något radikalt annat än den rådande ordningen som de förlorar.
Därför måste socialdemokratin i Sverige våga utmana ordningen och ge en alternativ berättelse. Om ett ekonomiskt system som inte bara gynnar de som ärvt sina rikedomar, om en skola som jämnar ut skillnaderna mellan barn och ger alla chans till lärande, om en välfärd som fungerar för alla. Som motvikt mot fascism och ojämlikhet är socialdemokratin överlägsen. En ung generation måste inkluderas och inspireras av det projektet för att kunna vinna slaget om framtiden.