Jag blev så härligt glad när jag läste Antonia Broéns krönika här på sidan igår. En gymnasieelev så fylld av samhällsengagemang. Där barnfattigdomen lyfts fram som ovärdig vårt välfärdssamhälle.
Det borde vara otänkbart i Sverige, att en elev inte kan se det som står på tavlan i lektionssalen därför att föräldrarna inte har råd att ge sitt barn glasögon.
Var finns skyddsnäten i vårt samhälle nu? Söndertrasade, tyvärr. Men de går att laga. Kan Stefan Löfven tråckla ihop dem igen? Med hjälp av andra nya partiledare borde det kunna gå.
Men glöm då inte barnfattigdomen. Den som "mannen med den fina mustaschen" lyfte fram, som Antonia Broén skriver. En man med mustasch som förresten också lyfte fram kulturens värde för människors växt och välbefinnande, skulle jag vilja tillägga.
Två angelägna frågor som få politiker på riksnivån bryr sig riktigt om. Så det har blivit tyst igen om barnfattigdomen. Ingen partiledare med mustasch som känner engagemang. Och om kulturen är det som vanligt tyst i de politiska leden.
Politiskt intresse bland unga
Antonias Broéns inlägg visar att de unga rösterna behövs för att lyfta nya viktiga politiska frågor. Att föra in engagemang och framtidssyn i politiken.
Unga röster måste få bli hörda i samhället. Politiker måste bry sig om de unga rösterna, ta sig tid att lyssna. Hur skall man annars kunna få ett politiskt intresse bland unga?
Intresset för det samhälle där de unga lever finns hos dem, men få lyssnar. De unga känner till alla oroande problem som finns i deras generation, men få lyssnar. De unga har massor av tankar och rädslor om framtiden, men få lyssnar. Är det konstigt då att samhället får problem, på kort och på lång sikt?
"Ung röst" heter en aktuell rapport från Rädda Barnen som visar vad som rör sig i barns tankar. 24 544 röster har samlats i denna unika rapport, jämnt fördelade mellan årskurserna sex och åtta och den första i gymnasiet. Jämnt fördelat mellan tjejer och killar. Utredningen är initierad av engagerade medlemmar på fältet.
De unga kräver förändring
Slutsatserna är många och skrämmande. Mer än vart femte barn känner rädsla i det offentliga rummet. 19 procent av flickorna är rädda för våld från vuxna. Fyra procent har rymt eller blivit utslängda hemifrån (totalt 13 000 barn i de aktuella åldersgrupperna i landet). En femtedel mår psykiskt dåligt, flickor i mycket högre grad. Sju procent är mobbade. 59 procent upplever skolan stressande. 18 procent oroar sig för familjens ekonomi.
Men barn och unga vill att det görs något. 80 procent anser att det måste göras mycket mer för att minska användningen av alkohol och droger. Hela 90 procent tycker att mer måste göras för att få bukt med barnfattigdom.
Vad tänker Gotlands politiker?
Och så kommer det: 71 procent anser att deras möjligheter att föra fram åsikter till dem som bestämmer är små eller saknas. Men hela 77 procent vill att politiker och ungdomar träffas och diskuterar.
En utmaning för Sveriges politiker som man inte tar. Vad tänker Gotlands politiker om det?
Ungas röster måste få bli hörda!