När andra världskriget var slut och det var dags för att försöka fylla de under nästan sex krigsår uppdämda, ska vi säga civila, behoven ville vi arbetargrabbar i de små gotländska jordbruksdominerade socknarna gärna vara med. Vara med och hjälpa till, men även bestämma.
Vi var många som just när kriget bröt ut 1939 eller för några år sen slutat vår sexåriga skolgång. Vi hade också gått två års sexveckors fortsättningsskola, som alltid började dagen efter nyårsdagen. Fortsättningsskolan hade olika betoningar allt efter ortens dominerande näring och det betydde på södra Gotland naturligtvis ”jordbruksbetonad fortsättningsskola”.
Att rita ladugårdsritningar och upprätta foderstater tog en stor del av skoldagen. Många av oss som nyss upplevt det här krigsutbrottet hann vara med om en första värnpliktstjänstgöring och det som kom att kallas beredskapstjänstgöring.
Men nu var kriget slut och vi som var mer eller mindre egendomslösa hade upplevt att vår ”klass” faktiskt hade fått ett helt annat anseende, en helt annan status. Vi hade ju varit med och burit de rätt tunga bördorna under de oroliga åren. Bördor som naturligtvis var lätta i jämförelse med vad man hade haft att axla i de krigsdrabbade och ockuperade länderna.
Det här ökade anseendet för arbetarklassen hade dock inte trängt igenom ute i Gotlandssocknarna, i så där märkvärdig omfattning. Där var vi nog i mångas mun och ögon ”jävla socialister”, som hämtade våra irrläror hos bolsjevikerna i Sovjet.
I min hemsocken hade vi en gammal prost, som när nyheten om en rätt omfattande hamnarbetarstrejk i Stockholm sa: ”Kan man inte kommendera ut ett kompani militär och skjuta ner pöbeln?”
Vi, ett gäng arbetargrabbar i den lilla socknen med sexhundra invånare, beslöt oss för att organisera oss politiskt, med målsättning att få vara med och bestämma.
Vi återupptog verksamheten med den arbetarkommun, som faktiskt hade varit verksam under trettiotalet, men som splittrades vid krigsutbrottet då medlemmarna spreds till beredskapsbaracker runt om på ön. En del av dem i beredskap på flottans fartyg också förstås.
Vår målsättnings förverkligande krävde handling och vi beslöt att så många som möjligt skulle delta i kommunalstämmorna. Fullmäktigeinstansen var inte genomförd och vår lilla sockens innevånarantal gjorde det inte till laglig skyldighet.
Jag minns så väl den första stämman där vi skulle vara med, den skulle som vanligt hållas på det så kallade kommunalrummet i skolhusets vindsvåning. När vi så kom ett gäng arbetargrabbar till skolgården satt en stor del av det gamla etablissemanget på skolans veranda och väntade att skolläraren, som var stämmans ordförande skulle komma.
När de fick se oss komma allt fler utbrast en gammal bondeförbundare: ”Va i hellvitte ska ni göra här, det här är inte mer än vi klarar upp!” Men vi lät oss inte skrämmas, vi deltog i både den här och följande stämmor. Det var inte så tätt mellan dem, jag vill minnas att det var ungefär varannan månad, om inte särskilda ärenden påkallade tätare sammanträden.
Så kom då den stämman då det skulle väljas ledamöter i kommunalnämnden, det gjordes varje år. Nämnden bestod av sju ledamöter, samtliga med stadig borgerlig hemvist och med bondeförbundare i majoritet.
Kommunalnämndens ordförande var bondeförbundare på detta partis allra mörkblåaste högerflygel, till exempel hade han under krigsåren varit prenumerant på den nazi-tyska propaganda- och bildtidningen ”Signal”, en skrift som gavs ut på de flesta europeiska språk av Goebbels propagandaministerium.
Fortsättning följer på fredag