När det blev dags för valstämma krävde vi från (S) att få två av de sju platserna i kommunalnämnden. Naturligtvis blev det nej.
Men så gjorde stämmoordföranden, efter att vi hade begärt votering, det ödesdigra misstaget att låta välja de fem första platserna med acklamation och de två sista med slutna sedlar. När valet skulle ske så hände det fantastiska. En hederlig högerman som satt i bänken framför mig, visade mig sin röstsedel innan han vek ihop den. ”Jag håller på er jag”, sa han och på hans lapp läste jag namnen på våra två kandidater!
Hoppet hade tänts
Vi förlorade naturligtvis ändå och fick inte våra platser i nämnden, men vi hade vädrat en chans, ett hopp hade tänts. I någons bakhuvud fanns någonting som sa att enligt kommunallagen fick inte val företas med två eller flera valsätt, så vi överklagade till länsstyrelsen och fick rätt.
Man fick inte välja en del av en kommunal nämnd med acklamation och resten med sluten omröstning. Det kände vår stämmoordförande skollärare inte till. Nu var det mycket spännande, hur skulle det här mottas av sockeninvånarna och de förlorande kommunalgubbarna?
Jo då, det visade sig att det slog till vår fördel, vi vann respekt och vid det nya val som länsstyrelsen ålade kommunen att företa, var det aldrig något snack om saken, vi fick våra två mandat.
För den tidigare kommunalnämndsordföranden, han med nazistsympatierna, blev nederlaget för tungt, han ställde inte upp för att bli vald på nytt utan slutade i stort med det kommunala. Han kunde inte sänka sig så djupt, som att sitta i samma nämnd som några ”jävla socialister”.
Bekräftelsen på hans inställning till socialdemokratin kom 1951, när Erlander/Hedlund-koalitionen bildades, då gick han till bondeförbundets lokalavdelning och sade upp sitt medlemskap. Nu var i hans ögon förnedringen total!
Vi grubblade länge över orsaken till att vi vunnit respekt och nu var betraktade som acceptabla, ja rent av hedervärda kommuninvånare, men kunde inte finna någon annan förklaring än den att man beundrade att vi kunde kommunallagarna bättre än socknens skollärare.
Det sociala ansvaret
Vad ville vi då med vårt kommunala engagemang, vad var det som vi ville vara med och bestämma om? Jo, det var främst socialvården.
Kommunernas sociala ansvar för medborgarna var inte värt namnet före kriget och minst ända fram till 50-talets början. Men krigsårens ansträngningar där alla fått hjälpa till att i första hand hålla vårt land utanför och också hade ställt upp hade nog förändrat de besuttnas syn på ”de jävla socialisterna”, arbetarklassen således, de hade ju deltagit i ansträngningarna de också.
Det gjorde att trycket på en bättre socialvård (före 1956 fattigvård) ökade. De små socknarna klarade inte de nya kraven utan fick bilda kommunalförbund, där flera kommuner gick samman för att klara till exempel åldringsvården.
Storkommuner
De nya och ökade kraven på omsorg om medborgarna steg och drev så småningom fram 1951 års så kallade storkommunreform, där Gotland indelades i tretton kommuner mot tidigare nittiotvå, men man kan inte ändå tala om någon jämn delning. Således bildades Romaklosters kommun av arton tidigare socknar medan Stånga kommun kom att bestå av endast tre socknar.
Året var 1947 när vi efter överklagandet fick S-representation i Grötlingbo. Vi fick alltså fyra inkörningsår innan det var dags att vara med och ta över ansvaret för den nybildade Havdhems kommun 1952. Då var det obligatoriskt och lagstiftat att alla kommuner skulle styras av en fullmäktigeförsamling.
Där fick varje parti representation efter avgivna röster, ingen behövde överklaga sig till fullmäktigemandat!