Hur var förhållandena i de gamla socknarna, vilka var de förhållanden som vi ville vara med och ändra på? Jo, den sociala omsorgen var rent förfärande. Det fanns hela familjer som knuffades från socken till socken, ingen ville ta belastningen man riskerade om de blev fattigvårdsklientel.
I varje socken fanns i regel ett hus för inhysning av de allra värst utsatta. I många av dessa socken- eller fattigstugor bodde ganska svårt handikappade människor, som för det mesta fick lita sig till grannars och varmhjärtade människors barmhärtighet. Det var inte alltid fattigvårdsstyrelsens ordförande eller andra ledamöter brydde sig.
Släpa torrkvistar
Jag har själv minnesbilder av hur de här människorna fick klara sin värmeförsörjning genom att släpa torrkvistar från skogen. Och jag kan ännu se gamla ”Liven” som bodde i sitt eländiga hus när hon kom släpande från skogen med sin vedsäck. På fötterna hade hon ett par utdömda fotbollsskor som hon hade hittat i en buske vid socknens fotbollsplan där vi idag har en modern kommunalstödd idrottsplats, Hansavallen.
Vilka var vi som hade börjat ifrågasätta om det gamla etablissemanget hade svaren på alla frågorna? Vi var ett antal slipstenshuggare, några lantarbetare, byggnadsarbetare och järnvägare och så några som jobbade på tegelbruket i Havdhem. Lantarbetarna och byggarbetarna var svårast att aktivera. Bönderna som var våra arbets- och uppdragsgivare kunde ju låta bli att efterfråga de aktiva socialisternas tjänster.
Vad gäller byggnadsarbetare hade det under de första krigsåren skett något verkligen nytt, vi hade organiserat oss. När kriget bröt ut beslöts att Gotland omedelbart skulle befästas, vilket innebar att runt kusten skulle byggas ett antal värn, de flesta kulsprute-diton. Någral civila byggfirmor fick uppdraget.
Eftersom de flesta gotländska byggjobbarna låg inkallade var det vi unga grabbar och de som på grund av till exempel försörjningsplikt varit frikallade som fick de här arbetena. I övrigt tog firmorna jobbare från fastlandet.
Jag hamnade som lärling i ett gäng gästrikar och dalmasar och byggde värn på sydöstra ön. Sommaren var 1940, jobbet varade från maj till mitten av september.
Fackliga noviser
Grabbarna från fastlandet såg till att det blev en byggfackförening på södra Gotland. När så september kom, värnbyggena var klara och fastlandsjobbarna åkte hem, då stod vi där fem unga fackliga noviser med vår nya fackförening.
Den stora uppgiften var självklar: Att få de sydgutniska byggjobbarna som medlemmar, avtal med de lokala arbetsgivarna och avtalslöner. Det jobbet blev allt intensivare i och med att Hitlers arméer började kringrännas, den svenska beredskapen lättades något och de gotländska byggarbetarna släpptes hem för kortare eller allt längre perioder.
När värnen var färdiga, fortsatte militären sitt byggande: förläggningsbaracker, matsalar, förråd. Men nu klarades byggandet med gotländsk arbetskraft.
Det allra intensivaste fackliga jobbet tog naturligtvis vid när kriget tog slut och alla beredskapare kom hem, då åktes det åtskilliga motorcykelmil mellan södra Gotlands samlingslokaler dit vi kallat områdets eller socknens byggarbetare.
Det ville ibland till massor med övertalning för att få bort rädslan att bli utan jobb om man organiserade sig och började tillämpa avtalsenliga löner. De byggmästare som var verksamma här på landsbygden, var egentligen inte våra arbetsgivare. De var arbetsledare och ansvariga för att jobbet blev rätt utfört. Lönen erhöll de flesta av oss direkt av den vi byggde åt, i regel lantbrukarna.
Värsta utskällningen
Jag minns ännu en av mitt livs värsta utskällningar av en lantbrukare, för att jag hade medverkat till organiseringen av byggarna som hade gett en väsentligt höjd lönenivå.
Men det fick man ta, för jag minns också att då, när vi bara var fem man i vår fackförening, blev jag vintern 1943 utsedd att åka till Brunnsvik och LO-skolans vinterkurs.
Där upplevde jag mitt ”väckelsemöte”. Dåvarande finansministern Ernst Wigforss föreläste för oss i fem timmar om ”Arbetarrörelsen efter kriget”. Efter den dagen har jag aldrig vacklat vad beträffar min politiska hemvist! Men det är en annan historia.