KRÖNIKA
Var är alla äldre politiker, frågade seniorkonsulten John Mellkvist i en debattartikel i Dagens Industri 29 augusti.
Nu riktade han sig naturligtvis till de seniora politikerna i riksdagen. Inte till oss som ägnar vår fritid till politiken på lokal nivå.
Men frågeställningen är ändå intressant. Och kanske var det hans utrop som gjorde att antalet äldre faktiskt är fler i den nya riksdagen än under förra perioden.
15 ledamöter är 65 år eller äldre. Det utgör 4,3 procent av ledamöterna, som är 349 till antalet. Motsvarande siffra för fyra år sedan var att sex personer var 65 år och uppåt när riksdagen öppnades. Det motsvarar 1,7 procent.
Kanske är det på väg lite åt rätt håll även om vi aldrig kommer att nå de 30 procent som enligt befolkningsstrukturen borde vara procentsatsen för Sveriges äldre på stolarna i vår riksdag.
Noterbart är att tre partier helt saknar ledamöter över 65: Moderaterna, Sverigedemokraterna och Miljöpartiet.
Äldst, sedan Barbro Wetterholm (L), 88, slutade, är Gudrun Nordborg (V), 76.
Medelåldern i nya riksdagen är 46,7 år. 2018 var den 45,3.
Siffrorna är hämtade från riksdagens öppna databas.
I den lokala politiken på Gotland är medelåldern högre än i riksdagen. Snittet bland de 71 ledamöterna som har sitt första fullmäktigemöte 17 oktober är 52,3 år. Tio av ledamöterna,14 procent, är plus 65 år. Den procentsatsen kunde ha varit högre. Men Anders Thomasson (C) och Katarina Krusell (MP), båda 65, har valt att avsäga sig sina uppdrag.
Bara fyra ledamöter är under 35, vilket inte är bra. Det borde varit på nivå som den äldre gruppen. Ida Nordahl (S) är med sina 18 år yngst i fullmäktige. Under 35 är också Fanny Andersson (S), 22, Antonia Broén (S), 28, och Malin Åberg (C), 31.
De politiska partierna har ett viktigt uppdrag de närmaste åren att mobilisera yngre. De unga är intresserade av vad som händer i samhällsdebatten. Men uppenbarligen är de politiska partierna, just nu, inte tillräckligt attraktiva för att locka yngre i större skaror att ta politiska uppdrag.
Jag kan dra en parallell med tidningsvärlden. I början på 2000-talet började unga tappa intresset för att läsa papperstidningen. På den tidning jag då jobbade gjorde vi läsarundersökningar. Vi fick snabbt klart för oss att unga ville vara en del av det som behandlas på nyhetsplats. Inte få egna påklistrade ungdomssidor. Och så är det i politiken också.
Unga vill få sin röst hörd i samma sällskap som 50- eller 80-åringar. Därför är det så viktigt att politiken hittar en ny väg för att locka flera unga.
Den vägen går genom sociala medier där insatser på Snapchat, Instagram, TikTok och säkert sånt som jag inte hört talas om är det som måste visa vägen.