147 000 stycken. Så många ungdomar mellan 15-24 år var arbetslösa i februari månad i år. Med en ungdomsarbetslöshet på över 20 procent har frågan hamnat högt upp på den politiska dagordningen.
Ett av de förslag på åtgärder mot ungdomsarbetslösheten som diskuterats flitigast i den allmänna debatten under senare tid är förslaget med ungdomslöner. Enligt folkpartiets ställningstagande skulle detta innebära fritt fram för kommunerna att införa ungdomslöner motsvarande 75 procent av lägstalönerna. Ett förslag som flörtar, eller i vart fall följer samma spår som IF Metalls tidigare förslag med så kallade ungdomsanställningar för personer under 25 år innefattande utbildning och lön uppgående till samma nivå av lägstalönerna som nu Folkpartiet förespråkar.
Förslagen med ungdomslöner innebär dock oundvikligen, så länge det handlar om att ungdomar skall utföra samma arbete men få lägre betalt än sina äldre kollegor, att dess förespråkare vill rea ut ungdomars arbetskraft för en billig peng. Hur detta kan vara ett seriöst förslag på åtgärd mot ungdomsarbetslösheten i Sverige 2012 är obegripligt.
I den massmediala bevakningen av regeringen som nu sker och som för tillfället är så likriktad att det nästan framstår som om man har pratar ihop sig på de olika redaktionerna och kontoren, används den höga ungdomsarbetslösheten som en black om foten på Fredrik Reinfeldt. Vad som dock bör hållas i minnet är att alliansregeringen på intet sätt har varit eller är handlingsförlamad inför problemet med ungdomsarbetslösheten bara för att Fredrik Reinfeldt inte hoppad jämfota av förtjusning när Björklund annonserade att han gärna ser att unga arbetar för mindre i lönekuvertet.
Alliansregeringen har bland annat halverat de sociala avgifterna för unga och infört så kallade ALVA-anställningar i syfte att ekonomiskt underlätta för företagen att anställa unga. Därtill måste nivån av ungdomsarbetslösheten ses mot bakgrund av den finanskris som har rått och det bör kommas ihåg att runt 40 procent av de 147 000 arbetslösa ungdomarna, det vill säga 58 800 stycken, är heltidsstudenter som söker arbete. Detta betyder dock på intet sätt att frågan inte bör prioriteras, men lite balans i diskussionen är på sin plats.
Ett införande av ungdomslöner skulle innebära att staten accepterade att ungdomar utför samma arbete för en mindre peng bara för att de är unga och att ålder blir en betydande faktor vid lönesättning, inte vad en person faktiskt kan eller inte kan. Detta kan inte vara och är inte en riktig väg att gå för Sverige.
Ungdomsarbetslösheten är ett allvarligt bekymmer för samhället som måste få sin lösning, men låt oss inte bli så desperata att vi rear ut ungdomars arbetskraft. Frågan är även hur eventuella ungdomslöner skulle påverka det allmänna lönesättandet på arbetsmarknaden, med en risk för att hela löneutvecklingen skulle påverkas negativt.
Ungdomsarbetslösheten bottnar inte bara i finanskrisen och det allmänna läget på arbetsmarknaden utan även i det faktum att allt fler lämnar grund- och gymnasieskolan utan fullständiga betyg och för ett samhälle där arbeten som inte kräver någon längre utbildning i allt högre grad försvinner. Att då svara genom att sänka ingångslönerna är som kasta ett lakan över stryktvätten; den syns visserligen inte, men å andra sidan försvinner den inte heller.
Enda sättet att komma till rätta med ungdomsarbetslösheten, på riktigt, är att satsa på skolan och långsiktigt skapa ett arbetsklimat och en samhällsutveckling som genererar fler riktiga arbeten, istället för att allt fler skall slåss om samma antal jobb. Precis som det inte är en långsiktig lösning att kasta ett lakan över stryktvätten skall inte ungdomars arbetskraft reas ut för att hyfsa till statisten inför valet om två år. Fredrik Reinfeldt gjorde helt rätt som i denna fråga stod med båda fötterna stadigt kvar på marken, trots Björklunds utspel och massmedias vassa penna.