Ungdomsvåld inte bara i storstäder
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Så är det också ett engagerande ämne. Ja, till den mildra grad att fyra kriminologer gick ut i början av året och varnade för att samhällets fokusering på ungdomsbrottlighet kan vara farlig.
Men även om dessa kriminologerna har rätt i att ungdomsvåldet strängt tagit inte har ökat - och ungdomsbrottsligheten har till och med minskat något sedan 1995 - så har våldet dock blivit grövre. Det blir allt vanligare att man sparkar på folk som ligger ner, och sparkar mot huvudet. Skadorna blir därefter. Livshotande, ofta permanenta. Dessutom går våldet ner i åldrarna.
Vad beror det på? En vanlig förklaring är underhållningsvåldet. Ungdomar begriper inte vilken skada en spark gör, för på teve klarar sig offret alltid. Men det är ingen rimlig förklaring. För det första förklarar det inte varför våldet blir grövre - underhållningsvåldet har sett likadant ut i trettio år, om inte mer. Dessutom är det knappast troligt att förövarna inte någonstans inser att en spark mot huvudet kan vara livshotande. Det är bara att jämföra med vad en likadan spark gör med en fotboll. Men det räcker inte att "någonstans" inse det om man är drogad. Och mycket riktigt är nästan alla unga förövare kraftigt påverkade.
Som Niklas Wykman poängterade i moderaternas paneldebatt är lösningen inte tidiga stängningstider för barer och nattklubbar. Det är bättre att ungdomar super till på platser där det i alla fall finns en och annan vakt än att de gör det på för- och efterfester hemma hos varandra, innan de går ut på stan.
Snarare handlar det om att ta itu med grundproblemet, som är en destruktiv attityd hos en del unga män. Anders Carlberg menar att det i grunden är en fråga om identitet. Många av de här killarna har växt upp i trasiga hem, många med ensamstående mammor. I brist på en manlig förebild håller de krampaktigt fast vid sin egen könsidentitet. Normen blir som en smal planka över fjollträsket på ena sidan och kärringträsket på den andra. Intoleransen och behovet att markera sin manlighet tar sig till slut aggressiva uttryck.
Carlberg poängterar att sådana här sociala problem inte uteslutande är ett storstadsproblem. Om han hade något råd till samlingen kommunalpolitiker som satt i publiken så var det att aldrig inbilla sig att man är förskonad. Problemen finns oftast där, under politikernas radar. I bästa fall har polisen bättre koll.
Det är kanske också svar på tal till de fyra kriminologerna. Man löser inte problem genom att ignorera dem.