Från och med i lördags har Miljöpartiet två nya språkrör. Resultatet blev det väntade: partimedlemmarna röstade för valberedningens förslag, Gustaf Fridolin och Åsa Romson. Båda har nu ett starkt mandat i ryggen - Fridolin fick hela 94,9 procent av rösterna, medan Romson besegrade konkurrenten Mikaela Valtersson med ett stöd på 68,5 procent.
Kombinationen är onekligen intresseväckande: en fullblodspolitiker i par med en akademiker.
Fridolin har lång politisk erfarenhet och breda kunskaper, men anses sakna djup i miljöfrågorna. Romson är däremot skolad i miljörätt och anses vara den som drev fram vägtullarna i Stockholm - därmed har hon en stark miljöprofil.
Men modellen med två språkrör är inte alltid enkel att hantera. Som tidningen Fokus nyligen uppmärksammade brukar det ena språkröret - oftast mannen - få mest tid i strålkastarljuset. Undantaget är Maria Wetterstrand, som blev en av Sveriges mest populära politiker genom sin sakliga, resultatinriktade image.
Frågan är om Romson kommer att klara av att matcha "underbarnet" Fridolin, som både har starkare stöd och längre riksdagserfarenhet.
Det råder ingen tvekan om att miljöpartisterna har högtflygande mål. I fredags publicerade Svenska Dagbladet delar ur en intern strategi som partistyrelsen antog i mars i år. Där står bland annat att partiet ska vara "konstruktivt och starkt resultatinriktat" med målet att vara ett "attraktivt alternativ för allt från socialliberaler till frihetlig vänster". I och med det parlamentariska läget har partiet möjlighet till reellt inflytande, om man lyckas få till uppgörelser med regeringen.
Men det ställer förstås höga krav på pragmatism och samarbetsförmåga. Samtidigt brukar Romson beskrivas som att hon står till vänster i partiet. När Romson och Valtersson intervjuades i Aktuellt i förra veckan framstod Valtersson onekligen som den mer pragmatiska kandidaten.
"Det räcker inte för mig att skriva debattartiklar och delta i demonstrationståg. Det finns alldeles för mycket viktiga saker som behöver göras så Miljöpartiet behöver vara med i regeringen" förklarade hon.
Romson såg istället MP:s roll som "en politisk agendasättare för de riktigt viktiga frågorna".
Det är inte så förvånande, med tanke på deras olika politiska erfarenhet. Valtersson har erfarenhet av att förhandla med såväl regeringen som inom det rödgröna samarbetet, medan Romson snarare har verkat i opposition.
Klarar Romson att växla spår - från plakatpolitik till ett resultatinriktat ledarskap? Det krävs förmodligen för att de nya språkrören ska kunna fortsätta på den framgångsrika väg som Maria Wetterstrand och Peter Eriksson stakat ut.