Mellan tuggorna under resorna i Matlandet Sverige säger landsbygdsminister Eskil Erlandsson (C) en del riktigt bra saker. Som nu senast på DN debatt (17/7) då han bland annat vill att lagen om offentlig upphandling ska göras om så att det blir möjligt att ta mer hänsyn till djurskydd och miljö.
Tre miljoner måltider om dagen serverar den offentliga sektorn. Tyvärr har det visat sig att det är svårt för kommuner och andra offentliga inköpare att premiera närproducerad och svensk mat. De stora livsmedelsleverantörerna som i slutänden vinner upphandlingen har betydligt större kompetens och resurser för att driva juridiska processer om upphandling än någon kommun.
Några dalakommuner har gjort en viktig insats som opinionsbildare i och med att de allvarligt övervägt att hålla egna betesdjur på kommunens mark. Det finns mark som ska betas och det finns efterfrågan på kött i de kommunala bespisningarna. Två flugor i en smäll och ett kringgående av upphandlingen.
Nu är det kanske inte en kommunal verksamhet att bedriva jordbruk men som politisk nödsignal fungerade det utmärkt. Varför ska man inte kunna upphandla med krav på hänsyn till miljö- och djurskydd? Kunden har alltid rätt heter det ju, men offentliga kunder tvingas till fel rätt på tallriken av upphandlingsreglerna.
Å andra sidan, varför agerar man inte kraftfullare som kund gentemot livsmedelsaktörerna? Får man hästkött i lasagnen borde det resultera i hävda avtal och skadeståndsprocesser.
Likaså borde kommunerna helt obehindrat kunna ställa krav på att deras leverantörer ska uppfylla åtminstone EU:s minimiregler om exempelvis grisuppfödning. Som det är nu uppfyller bara svingårdarna i ett fåtal medlemsländer, däribland Sverige och Storbritannien, grisdirektivets krav.
Brotten mot direktivet borde diskvalificera leverantörer av griskött från länder som inte kan garantera ett nöjaktigt djurskydd. Frihandel i all ära men det förutsätter faktiskt att producenterna ges samma förutsättningar.
Svenskt jordbruk och särskilt djurbönderna går på knä i konkurrensen med utländskt kött. Egentligen beror det inte så mycket på våra rimliga och i jämförelse höga djurskyddskrav, utan mer på våra konkurrenters upprörande likgiltighet inför djurskyddet.
Att sätta sitt hopp till att konsumenterna ska välja svenskt kött istället för hormon- och antibiotikamarinerad utländsk biff på grillen i sommar är minst sagt utopiskt. Priset är avgörande i slutänden. Dagligvaruhandeln gör ont värre när de passar på att ta ut omotiverat höga marginaler på svenskt kött.
Ska vi ha några öppna landskap måste det löna sig att föda upp djur i Sverige. Eftersom majoriteten av konsumenterna är helt låsta på låga priser och handeln försöker maximera avansen på svenskt kött, återstår den offentliga konsumtionen som den kanske viktigaste faktorn för att hålla igång svenskt jordbruk och landsbygden. Därför är det av största vikt att man vid offentlig upphandling ska kunna ställa tydliga krav på miljö och djurskydd.