Nog har EU-valet haft betydelse för det politiska samtalet i Sverige. De partier som klarade sig bra, vilket i sammanhanget betyder bättre än väntat eller befarat, uppträder med större frimodighet idag.
Väljarkårens tendens att dra sig ut från mitten har förmodligen mer med den alltmer avklingade internationella krisen att göra men EU-valet spädde på.
Det är lätt att förstå att moderaterna i det här läget uppträder mer eller mindre nervöst. I måndagens regionfullmäktige var det de som stod för det mest populistiska inslaget genom att vilja ge lite mer pengar till revisionen. Nu vann Stefan Wramner nog inga röster på att ge sken av att andra partier inte vill bli granskade. Alla som haft budgetansvar vet att en väl fungerande revision är ett av de bästa verktygen för att använda tillgängliga resurser rätt.
I gårdagens partiledardebatt i riksdagen syntes också en stundvis riktigt aktiv statsminister. Det är inte ofta vi ser Fredrik Reinfeldt både ändra ansiktsuttryck och gestikulera på det sättet. Han försvarar verkligen Alliansregeringen medan övriga regeringspartier talar om sina egna partier och inte vill låtsas om att de alla står bakom allt som regeringen haft för sig sedan 2006.
Samfällt klingade dock klagokören på oppositionen i många verser. Chockvarningar utfärdades i bästa kvällstidningsstil och kristdemokratiske ledaren Göran Hägglund lyckades till och med klämma in en hästlasagne.
En obehaglig plump i protokollet stod Jan Björklund för när han på tal om strejkrätt uttryckte sig så här: Jag vet att Mona Sahlin är ett hatobjekt här i huvuddelen av denna kammare, också bland Socialdemokraterna. (Jag har inte sett uttalandet i skrift än men det återges också så i Expressen). Han har i efterhand sagt att han menade politiken, inte personen men så lät det inte i kammaren.
Socialdemokraterna, som kan vara på väg mot ett riktigt dåligt valresultat, kunde också ha anledning att vara nervösa i det här läget men sitter oväntat still i båten. Det beror förmodligen på att den här utvecklingen varit väntad. Säkert inte i varje enskild detalj men att valresultatet i höst inte skulle komma att se ut som de mest positiva opinionsmätningarna det vet erfarna partiarbetare.
De planerade redovisningarna av S-politiken kommer nu på område efter område. Nervösa utspel och kappvändningar är det regeringen som levererat under våren, inte oppositionen. Stefan Löfven saknar riksdagsplats, inte politisk erfarenhet.
Men det väntar en tuff valrörelse i höst. Det gäller såväl lokalt som på riksplanet.