Sverige är ett av världen mest urbaniserade länder. GT:s artikelserie om ägarförhållandena på Gotland visar tydligt hur det ser ut idag. Innerstaden, tidigare ett fattigt område, är idag ett område för rika.
På Fårö är det likadant, huspriserna är i klass med innerstaden. Skillnaden är att Visby som stad kan erbjuda arbetstillfällen som Gotlands ytterändar inte mäktar med. Där ska turismen frälsa Fårö, Österganslandet och Sudret.
Trots den storskaliga satsningen på turismen är den övervägande delen av Fårös drygt 500 heltidsboende pensionärer. De unga flyttar då de inte kan hitta jobb. Över 90 procent av alla lediga jobb på Arbetsförmedlingens platsbank finns i Visby. Politiker av alla läger har i årtionden lovat mer jobb till glesbygden, utan synbara resultat.
Fårö störst
Regionens Åke Wennerberg drömmer lite som jag gjorde en gång. Tänk om alla stugägare kunde bo på Fårö? Det skulle ha gjort Fårö till den största socknen utanför Visby, större än Hemse.
Trots att de tekniska möjligheterna finns att jobba på distans, kräver en stor majoritet av företagen att de anställda snabbt ska kunna infinna sig på kontoren, helst då i en storstad. Med den gammalmodiga inställningen går det inte att bo i glesbygd, fast många säkert skulle vilja det.
Av 1 452 fastigheter på Fårö är bara 356 ägda av bofasta fåröbor. Vi på gotlandssidan äger 276 fastigheter. Resterande ägs av fastlandsboende. Många av dem är förstås utflyttade fåröbor.
Själv flyttade jag från Fårö för att komma närmare jobbet, när det centraliserades från Fårösund. Naturligtvis var en Fåröbro eller inte bidragande. Pendlingstiden med färjan blir i klass med Stockholms förorter, vilket fått många att överge sin födelseö. En av mina bröder flyttade från Fårö med fru och två små barn för att han inte lyckades hitta ett jobb på Gotland.
Många unga har heller inte en chans att få jobb på Gotland annat än i turistindustrin några veckor på sommaren. Det är därför inte förvånande att de unga flyr Gotland. Och när de väl gjort det, skaffar de familj på fastlandet och då blir det svårare att få med sig familjen ”hem” igen.
Lokala ”veton”
Åland och Norge har infört olika sorts ”veton” om vem som får äga en fastighet för att värna landsbygden. På ett författarmöte på Fårö för två år sedan diskuterades avfolkningen.
Jag sa då att om det hade varit en möjlig väg då, så går det inte idag då 80 procent av fastigheterna på Fårö redan ägs av icke fastboende. För det fick jag sedan kraftig kritik av en sommarboende där denne påstod att jag var för en sådan lag. Det visar hur känsligt ämnet är när jag bara nämnde det i förbigående som ett omöjligt förslag.
Sotdöden
Hur man ska lösa avfolkningen är en svår fråga. Svaret är inte enbart turism, fast det är en viktig faktor. Nej det måste till lättnader för företag som vill etablera sig i ytterändarna. Plus att skolor, sjukvård och annan service måste få kosta pengar.
Utan service kommer Fårösundsområdet och andra ytterändar att sakta dö sotdöden. Vill vi bli det mest urbaniserade länet i Sverige?