Utan ambition
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
I efterhand kan Mona Sahlin kritiseras för att kasta sten i glashus, men juridiskt har hon inte gjort någonting fel. Det har heller inte Arkelsten, enligt de beslut som kom. Ändå användes de båda av massmedia i sammanhang som utmålade dem som tvivelaktiga i sina omdömen och detta innan man ordentligt hade utrett om de hade begått några egentliga fel. Boken om kungen (oläst för undertecknad) påstås innehålla uppgifter, i flera avseenden tydligen obekräftade, som vittnar om besök på strippklubb, otrohetsaffär och ett mindre intresse för sitt ämbete. Mot den bakgrunden uppstår frågan; varför publicerar man någonting sådant här? Varför ger man det rubrikutrymme?
Det har sagt tidigare men det tål att sägas igen. Givetvis ska makthavare granskas. Men alla de uppgifter som med jämna mellanrum florerar i svensk massmedia om våra så kallade makthavare är inte nyheter. Det är inte ens uppgifter som är relevanta för den berättigade granskning som kan krävas av allmänheten. Många av de "uppgifter" om kungen som påstås avslöjas i den nya boken är sådana som snarare är att betrakta som rent skvaller än nyheter. Ett påstående om att kungen skulle ha varit otrogen, på vilket sätt är det relevant för bedömningen av hur han sköter sitt ämbete? Svaret är inte alls. Det är en, som för alla, rent privat fråga och det faktum att man i boken tydligen väljer att skriva om en sådan sak medför en eftersmak snarare av smutskastning och sensationslystnad än seriös journalistik.
Det är tydligt, mot bakgrund av vad som framkom efter valet 2006 om vissa dåvarande ministrar, att de som ställer upp till förtroendeuppdrag samtidigt får finna i sin att deras bakgrund utreds av massmedia. Likaså som de måste acceptera att deras arbete och beslut också blir föremål från ifrågasättande.
Däremot har de, precis som du och jag, alltjämt rätten till sitt privatliv. Jag förstår att massmedia vill sälja tidningar och böcker och att man ur det perspektivet kan "försvara" sina utlägg om kända människors privatliv. Vad jag dock inte förstår är alla dessa journalister som lånar ut sin arbetstid och sin yrkestitel till att skriva berörda artiklar och reportage och som i kungens, fall, boken.
Varför finns det ingen som säger "Stopp, vänta, är detta vad vi ska syssla med?" Vad som gör mig riktigt upprörd är alla de "journalisttimmar" som läggs ned på att få ihop de här historierna istället hade kunnat läggas på att gräva fram riktiga nyheter och reportage om verkliga missförhållandena i vårt samhälle och i vår värld. Det seriösa journalistiska arbetet får stå tillbaka till förmån för lättsålt sensationsskvaller. Var är samhällsansvaret? Var är yrkesstoltheten och ambitionen av att bidra?
Massmedia tar sig friheten att på alla sätt och över alla gränser granska vem som än faller inom deras radie. En godtycklig granskning eftersom den inte drabbar alla makthavare i samma utsträckning. Därtill håller man en allt annan än strikt skiljelinje mellan vad som utförs i arbetet och vad som egentligen tillhör den privata sfären.
Företrädare för massmedia borde börja granska sig själva. På vilket sätt bidrar de till samhällets förbättring med vad de producerar? På vilket sätt använder de sina resurser till att på bästa möjliga sätt verkligen belysa de orättvisor som finns? Så länge den granskningen alltjämt uteblir kan jag bara tolka förhållandena på ett sätt: ambitionen är slående låg.