Utan ideologi dör politiken
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Alla trängs i pragmatismens röstvinnande mittfåra, där det gäller att vinna över de opolitiska, normala gråsvenskarna som vill ha ordning och reda och inte så mycket oväsen om saker och ting.
Det finns en konsekvens av detta som inte har uppmärksammats. Hans L Zetterberg var tidigare moderaternas chefsideolog. Och han var det med sådan auktoritet att detta hans epitet levde kvar långt efter att hans formella uppdrag hos partiet var avslutat. Men i dag är hans åsikter inte ens efterfrågade av partiets ledning, vilket de ändå varit tidigare.
Och Lars F Eklund var fram till alldeles nyligen motsvarigheten inom kristdemokraterna. Men han valde att hoppa av. Partiets taktiserande drevs så långt att han inte längre ville vara med.
Båda dessa finns inte längre med. Inom socialdemokratin har man haft utrymme för ett flertal personer som setts som auktoriteter inom den ideologiska utvecklingen. Men i dag är det svårt att skönja någon som skulle kunna - eller, verkar det som, vilja - ens göra anspråk en sådan roll.
Folkpartiet företog ju en idépolitisk vridning från socialliberalism till klassisk liberalism för några år sedan, men detta tillskrivs framför allt Johan Jakobsson, en strateg av mått men ingen ideolog. Och hans avsikter var knappast andra än att få partiet att stiga i opinionen, vilket också skedde.
Ideologerna har gjort sitt uttåg ur partipolitiken. I centern har de aldrig funnits, men i övrigt lämnar de tomrum efter sig. Det är en sak att partier nyktert anpassar sina program efter en reell verklighet och inte efter tänkta utopier, men det är en annan sak om idépolitikens uttåg lämnar rum för det kalla röstmaximerandet.
Drivs en sådan utveckling till sin spets får vi en cynisk politisk vardag, där allt är förhandlingsbart och där idéer och övertygelser alltid är underordnade röstetalen. Politikern förvandlas till försäljare av åtgärdsprogram och medborgaren till konsument av förslag, ständigt räknande på det privatekonomiska utfallet av alla initiativ som saluförs.
Man kan säga mycket om ideologer: många är dogmatiska, verklighetsfrånvända och orostiftande. Men de garanterar ändå ett mått av intellektualism och inte minst idealism i politiken. Det vill vi inte vara utan.