Efter två valförluster med högerpolitik går en lättnadens suck genom Socialdemokratin. Äntligen kan man använda de gömda orden om rättvisa, jämlikhet och solidaritet. Ett glädjande uppror mot sahlinismens marknadsanpassning.
Alla ska ha jobb eller hög a-kassa. Inga dyra elräkningar. Komvux, universitet, skolor och kultur ska få resurser. Högre status åt jobben i den offentliga sektorn. Tåg och T-bana i tid. Pensions- och skattesystem ska ses över, men de som jobbar ska inte få skattehöjningar.
Frågan är hur?
Om Juholt gjort succé, så kan det omvända påstås om hans nyutnämnde ekonomiska talesman Tommy Waidelich som på frågan om han utnyttjat Rut-avdrag gled undan genom att säga att hans fru gjort det. Hm.
Och trots att vi lever med massarbetslöshet hyllade han Anders Borg, "som skött sig bra". Kjell Olof Feldt framhölls som en förebild.
När svt bad denna Feldt om en recension av Juholts tal sa han: Ja, nu har han sagt allt vad vi vill. Nu återstår att tala om hur vi ska åstadkomma allt detta.
Och det är väl det som är frågan. Är det möjligt att ändra den Socialdemokratiska skutans kurs? Man brukar påstå att det är lika svårt att få en organisation att ändra inriktning, som det är att flytta en kyrkogård. Man får lika lite hjälp av de berörda. När den inledande euforin lagt sig kan man påminna sig att hela det ledande skiktet inom partiet gjort karriär genom anpassning högerut.
Ingen förändring utan gräsrötter
Efter Tjernobylolyckan 1986 bildades Klintetraktens Miljögrupp. Vi visade att det gick att bedriva regelbunden pappersinsamling, bedrev alternativ distribution av ekologiska livsmedel, kampanjade mot fosfattvättmedel och förstört grundvatten genom bekämpningsmedel. Vi var inne i kooperationen där utgångspunkten dittills varit: Vill folk ha skit, så säljer vi skit,
Vi gjorde en utställning på Fornsalen "Från våtmark till golfström" om den pågående miljöförstöringen genom fossila bränslen och de hänsynslösa exploateringsplanerna kring en av en Sveriges tio viktigaste fågelsjöar - Paviken.
Det är klart att vårt arbete rev upp känslor. När vi kritiserade freonanvändning i LM:s Visbyfabrik fick vi facket på oss eftersom vi äventyrade jobben (på samma sätt som nu protesterna mot kalkbrytningen på norr). Aktiviteten fick dåvarande miljöminister Birgitta Dahl att be om ett sammanträffande. Äntligen ett erkännande av vårt arbete tänkte vi och ställde upp för diskussion.
Efteråt tittade vi förvånade på varandra. Vad var det egentligen hon sagt? Att vi kunde lita på henne som miljöminister och därför kunde lägga ner vårt miljöarbete! Man blev ju grubblande.
Aktivitet hos gräsrötter är inget som parti- eller fackpampar eftersträvar. De är rädda att ställas till svars för samarbete med den motståndare som den lokala aktiviteten tvingas utmana. De förutsätter medlemmarnas passivitet eftersom politiken kopplats till de stora kapitalägarnas behov.
Mot- inte medspelare
På två decennier har Socialdemokratin förlorat nästan två tredjedelar av sina medlemmar. En hel generation av gräsrotsaktivister har inte upplevt partiet som ett stöd, utan som en motståndare som framträtt under parollen "sitter vi bara still i båten så får vi del av överskottet från det privata näringslivet" . Men det duger inte att sitta still. Utan tryck underifrån kan Håkan Juholt inte flyga.