Wera Svensson ger en tänkvärd bild av sin syn på skolan av idag och igår. Idag tvingas alla att gå i skolan vare sig de vill eller inte. Men att jämföra då och nu är närmast omöjligt då förutsättningarna är så olika. Mina föräldrar som gick sexårig folkskola kunde berätta om mobbing och skoltrötta elever redan då. Kadaverdiciplinen a´la Folkpartiet hjälpte knappast dem att få bättre betyg.
Ännu när jag gick i den "nya skolan" i slutet på 1960-talet fanns det jobb som inte krävde utbildning. Så var det inte heller mer än hälften av eleverna som fortsatte på gymnasiet. Universitet var inte att tänka på för de allra flesta.
Sedan dess har det hänt en hel del. Idag kräver även det minst kvalificerade jobbet att du har treårigt gymnasium, Den som av någon anledning inte har gått där, eller redan på grundskolenivå har misslyckats, lär få stora svårigheter att hitta ett jobb. Därför är det extra bekymmersamt när flera av våra skolor pekas ut som rent av dåliga. Vi som har barn där har extra anledning att vara bekymrade. Hur ska det gå för dem?
Att det är problem med skoltrötta elever är inget nytt. Det förekom redan på min tid i grundskolan och vissa lektioner var en ren pina för både elever och lärare när total anarki rådde. Jag hade hoppats att man kommit lite längre i pedagogiken idag, men problemen finns kvar trots utbildningsminister Björklunds löften om hårdare tag och pluggskola.
Wera Svensson ser problemen men lösningen ligger inte i att återinföra underbetalda springsjasjobb. Kanske ska man tänka på vad Lars Lundström skriver nedanför? Krig och oroligheter stör naturligtvis även barnen och har alltid gjort. Misshandlade barn blir ofta bråkiga eller också isolerar de sig i en bubbla.
I dagens samhälle finns det mycket som distraherar. TV, internet, mobiler och den ständiga strömmen av reklam om hur du ska se ut och vara. Föräldrar som har fullt upp med sitt, vare sig det är överhopade företagare eller anställda med tuffa arbeten. Arbetslösa och sjukskrivna som tappat alla sugar och inte orkar med barnen eller de föräldrar med olika missbruk som låter barnen gå vind för våg. Hur ska barnen kunna få en lugn studiemiljö då?
Hela samhället bygger på att allt bara ska gå fortare och fortare. Utan utbildning riskerar du att hamna i utanförskap, men hur ska otrygga barn motiveras att studera? Där har vi frågan som bör ställas. Hur får vi barnen trygga och motiverade?