På tisdagen presenterade alliansens partiledare en satsning inom vårpropositionen på utbildningsplatser. Satsningarna bestod i 9 400 nya utbildningsplatser uppdelade på universitet och högskolor, komvux samt arbetsmarknadsutbildning.
I höstas föreslog Socialdemokraterna att 35 000 nya utbildningsplatser skulle skapas för att möta rekryteringsgapet på arbetsmarknaden.
Regeringens satsning ska också ses i perspektivet av att man minskat studieplatserna på högskolor och universitet redan med 20 000 platser. Så i själva verket är det ingen satsning på fler platser och ett mer välutbildat Sverige. Det är fortfarande en politik som vill dela upp folket i en bildad och en mer obildad grupp arbetare, för det är så det blir när nålsögat för att ta sig in i utbildning blir mindre.
Mindre likvärdig skola
De som lyckas tidigt, som klarar att få bra betyg i grundskolan ska gynnas och de som har en, av olika skäl, tuffare resa får inte chansen och ska inte ha den heller. Chansen till utbildning ska man förtjäna och med en allt mindre likvärdig skola avseende måluppfyllelse riskerar vi verkligen att gruppen som förtjänar kommer ur en alltmer homogen socioekonomisk grupp och att klassresorna därmed blir färre.
Radioprogrammet Barnen handlade nu senast om betygsjakten. Man intervjuade högstadieelever från icke svenskspråkiga hem. På skolan klarar hälften av eleverna inte målen. Eleverna man talade med gick i nian och har därmed erfarenhet av skola både innan och efter nytt betygssystem och nya kursplaner. Den gemensamma upplevelsen bland eleverna var att kraven har ökat i och med det nya.
Flera elever gjorde analysen att det faktiskt finns en gräns för hur stora krav man kan ställa. Blir kraven för stora och misslyckas man för ofta slutar man utvecklas. Man tappar fart och blir uppgiven. Flera sa
-Hoppas kraven inte fortsätter att bli högre så mina barn får möta en bra skola i framtiden där de kommer att orka.
Tydlighet i ridhuset
Nej, tacka vet jag hunddressyr! Varje tisdag går vi kurs med vår jaktcocker Rolf. Han utvecklas där i ridhuset och jag utvecklas också. Det är fantastiskt - allt blir så tydligt!
Där får vi lära oss att hunden lär sig av att lyckas. Att, som jag gör alltför ofta, tjatigt säga nej när Rolf hoppar av glädje eller bus eller när hans iver att äta hästbajs blir alltför stor, är förkastligt. Han vänjer sig vid mitt nej som en del av honom och hans sätt och hör det inte till slut.
Istället ska jag säga bra, brA, bRA, BRA när han gör det jag vill. Viktigt här: jag måste avgöra vad som är rimligt att han ska kunna, inte för svårt utan lagom och i det vara säker på att Rolf kommer att lyckas. Precis just då förstärker jag och hunden växer. Först skapar jag hans beteende, alltså bidrar till att han lyckas och sedan ger jag kommando och berömmer. All planering för hur väl det kommer att gå ligger på mig.
Jag har ansvaret för vårt gemensamma lärande och vår utveckling. Aldrig kan jag skylla på honom, misslyckas han beror det på att jag gjort det för svårt, min analys av hans förmåga brast. Steg för steg utvecklas vi, vår utveckling är gemensam.
Överförbart
Allt vi lär oss där, jag och Rolf och hans husse, är överförbart på allt annat i livet, inte minst skolan. Tänk om jag som lärare eller rektor ständigt fick den coaching och den analys jag får när jag ska lära Rolf! Tänk om någon där kunde se mig, min planering och min ibland bristande insikt i vad mina adepter behöver för att lyckas så att jag istället alltid utformade exakt designade och lagom stora utmaningar.
Då skulle självklart mina elever lyckas, för det var planerat så, och i den processen kommer belöningen och känslan av att ha lyckats blir vår gemensamma. Det är så jäkla fint i ridhuset på tisdagar!