I decennier klagade näringslivets företrädare på att utländska kapitalägare inte köpte upp svenska företag utan de svenska köpte upp rader av utländska. Organisationerna skyllde på den svenska modellen med välfärdssamhälle och begränsade inkomstklyftor.
Men i backspegeln ser man att det var en felsyn och att orsaken till att det var svårt att köpa svenska företag var att ägarna hade ett långsiktigt intresse för sina företag och ville se dem utvecklas.
I Sverige kunde de nära samarbeta inom företagen med facket som värnade om företagens fortbestånd och med innovatörer och med universitetens forskare. Staten och kommunerna var också långsiktiga ägare.
Men för omkring tjugo år sedan skedde ett trendbrott lett av den dåvarande ”superguden” P G Gyllenhammar och med stöd av politikerna. Det ursvenska läkemedelsföretaget Pharmacia skulle slukas av den internationella jätten Upjohn.
Ägarna skulle kortsiktigt tjäna på affären och staten var också en storägare och den dåvarande regeringen övertalades av näringslivets toppar att stödja affären. Pharmacia hade sedan starten samarbetat med ledande apotekare, kemister, universitetsforskare och sjukhus i syfte att ta fram banbrytande läkemedel som gynnat patienter över hela världen.
Nu skulle man ”casha” in på framgångarna och bli en del i en jättekoncern. Näringslivet drev på, politikerna följde efter, media var euforiska.
Fackklubbarna kritiska
De enda kritikerna var fackklubbarna och forskarna som kontaktade mig och beskrev Upjohn som ett byråkratiskt, icke innovativt företag där marknadsföringsavdelningarna dominerade. Forskarnas frihet var däremot starkt beskuren.
Som chefsekonom på TCO litade jag då mer på mina kolleger och vänner i företaget än på näringslivets hårt styrda jasägare. Men det innebar att utmana närmast hela etablissemanget. Särskilt minnesvärt var att efter en hård radiodebatt beklagade min motståndare i förtroende att han tvingats försvara en så sjuk sak. Men i näringslivet fick ingen öppen debatt finnas. Svenska Dagbladet och Dagens Industri beskrev oss kritiker närmast som mindre vetande.
Forskningen flyttade
Tyvärr fick vi kritiker rätt och inga nya för mänskligheten positiva produkter kom fram. Intressanta forskningsjobb flyttade utomlands och nu finns inte företaget längre. Sverige blev fattigare och efter bara några år erkände till och med Dagens Industri att de haft totalt fel.
Men få verkar ha lärt läxan. De senaste decennierna har vi i stället sett närmast utförsäljning av de svenska företag som var våra kronjuveler. Viktiga delar av skogsindustrin är utlandsägd.
Storföretagen och kommuner som Stockholm sålde sina energiverk till utländska ägare för spottstyvrar, stålverk ägs av utlandet liksom många gruvor och delar av vår krigsindustri och AGA, ASTRA, forna ASEA, personbils-Volvo etcetera. Det här är en unik utveckling som skiljer sig markant från till exempel den finska.
Allt detta har skett utan någon egentlig debatt om fördelar och nackdelar. Man borde ju analysera varför forsknings- och utvecklingsavdelningar hamnar utanför Sverige, varför företag vid kriser hellre vill lägga ned enheter här än i moderlandet och vilket inflytande anställda, kommuner och konsumenter kan ha på företag med huvudkontor långt borta.
Dyrare och sämre service
Alliansregeringen har bejakat den här processen genom sin utförsäljning av statliga företag. Ett exempel är Nordea som fick finska dominerande ägare som kräver extremt hög avkastning på kapitalet.
Det har inneburit att tusentals bra bankjobb försvunnit i Sverige men också att servicen försämrats, särskilt utanför Stockholm, och att banktjänsterna blivit allt dyrare med höga räntemarginaler och avgifter för ofta meningslösa produkter.
Nu gäller det Scania, världens absolut skickligaste producent av lastbilar, bussar med mera. Tyska VW har redan stor ägarandel men vill helt ta över.
Kortsiktigt snabba pengar för ägarna men vem tror att framtida produkter kommer att utvecklas här i landet och att vid kriser inte svenska jobb hotas?