- Har de inte hört oss, undrar Ulla Pettersson efter tisdagens interpellationsdebatt i riksdagen kring Gotlandstrafiken. Hört har ministern nog gjort, men inte lyssnat och framförallt inte besvarat de önskemål regionen framfört.
Det är lite som föräldrar som inte vill lyssna på ett barn som önskar sig en häst eller hund. Det är väldigt mycket du får vänta och se över det hela.
Osäkerhet och tvivel
Och det är vad människor runt Fukushima också upplever. I en dokumentär kring årsdagen av den stora kärnkraftsolyckan i samband med jordbävningen utanför Japan, svävar människor fortfarande i osäkerhet. Tvivlet på om de kan återvända hem eller får möjlighet att bygga upp en ny tillvaro. Barnen deras har flyttat långt bort och har skapat sig nya livsvillkor, medan de äldre hankar sig fram i barackläger och väntar på svar från regeringen.
När dessa människor inför kameran berättar hur utelämnade de upplever sig, ovissheten, att de aldrig får de besked de önskar från sin regering, känner jag igen resonemanget kring vår egen utsatthet på Gotland. Alltså sättet från andra som inte drabbas att förhålla sig till ett problem man inte har nära inpå. För att inte tala om förfaringssättet från den omgivning som har beslutsfattandet, beslut som ligger långt ifrån den utsatta orten.
Längs en lång kuststräcka hade människoliv gått till spillo, hela orter förstörts och en framtid för många har slocknat. De överlevande uppfattar sig bortglömda av folk i städerna som inte har samma efterverkningar av katastrofen.
I Tokyo fortsätter man att leva som inget hänt. Trots att Japan förlorat en stor del av sin elförsörjning, glimrar stadens ljus lika slösaktigt som tidigare.
Så är det också i detta land. I Stockholm lever man vidare i sin egen värld och öbor kastar frustrerade frågor och namninsamlingar förgäves över Östersjöns vatten. Namn som har ringa eller ingen betydelse alls.
Varför bry sig om Gotland?
Gotlänningen frågar sig hur landshövdingens sommargäster tar sig an färjetrafiken och inser inte att Gotland för många storstadsbor är en perifer fråga, vare sig vi vill eller inte. Varför skulle man bry sig om Gotlands utveckling för att man går på landshövdingens fest eller har ett fritidshus någonstans på ön?
Blir det besvärligt att ta sig till och från Gotland, är det enklare att sälja sitt fritidshus och byta till en ort med bättre infrastruktur. Eller hur? Är det inte vad som sker just nu? Det sägs att det är onormalt stort antal fritidshus till salu på ön.
Kreativt arbete
När Landsbygdsupproret skrev brev till alla landshövdingens gäster i februari 2012 och bad om stöd, fick upproret ett enda svar. Det kom från Per Schlingman och Framtidskommissionen.
Per Schlingman har nu lämnat regeringskansliet. Framtidskommissionen publicerar en strid ström av betänkanden och debattartiklar där man bland annat kan läsa att ”Sverige måste börja premiera kreativitet”. Skulle regeringen händelsevis följa detta förslag, borde gotlänningar premieras för sitt kreativa arbete i färjefrågan.