Utsugarna tillbaka till Kuba?
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Många av dem är ättlingar till de profitörer som fördrevs av Castro 1959. Andra är vanliga ekonomiska flyktingar som kommit under årens lopp. En tredje grupp är politiska dissidenter av olika halt. Det är osäkert hur många som verkligen vill återvända till Kuba. De flesta har hunnit rota sig i USA.
Försökt mörda Castro
Lika ivrigt väntar Bushadministrationen på att få sätta foten på hela ön. Idag förfogar USA bara över Guantanamobasen, och den gör ju ingen reklam för den amerikanska civilisationen.
USA har gjort många försök att ta livet av Castro, från regelrätta invasioner till gift i maten. På senare år tycks CIA ha gett upp och mest ägnat sig åt att prognosticera Castros återstående naturliga livslängd. Ingen vet hur länge Castro kommer att leva, men någon gång tar det ju slut och frågan är vad som då ska hända på Kuba.
Kuba var när Fidel Castro och hans politiskt brokiga 26-julirörelse tog makten 1959 ett av världens mest förtryckta och utsugna länder. Först ingick ön i det spanska kolonialsystemet. All handel skedde med Spanien, som styrde in produktionen på ett fåtal råvaror, framför allt sockerrör.
När Kuba med USA:s hjälp frigjorde sig från Spanien 1898, blev det i stället en amerikansk lydstat genom den så kallade Platt Amendment, som inarbetades i den kubanska författningen.
USA förband sig att köpa socker mot att amerikanska industrivaror fick fritt tillträde till ön. Det amerikanska kapitalet drog in på Kuba och lade snart under sig sockerproduktionen. En kolonialherre hade ersatts med en annan.
En amerikansk bordell
Diktatorerna - Machado, Batista - avlöste varandra, folket levde i armod. Huvudstaden Havanna beskrevs som en amerikansk bordell. Castro nationaliserade företagen och gjorde slut på denna misär.
Förhållandena för lantarbetarna - till stor del före detta slavar - förbättrades. Skolor och kliniker öppnades för fattiga och Kuba blev på många sätt en social förebild. Kubas kamp för självständighet gentemot USA imponerade på inte bara Latinamerika utan hela tredje världen.
Det är ödets ironi att utrikesminister Condoleezza Rice - själv färgad - nu viftar med en plan för att "demokratisera" Kuba efter Castros död.
Planen innebär att Kuba genom en stor propagandasatsning ska öppnas upp för de gamla utsugarna och för amerikanskt kapital. Politiska dissidenter som avlönas av CIA ska installeras på Kuba. Samma metod har praktiserats i Afghanistan och Irak och inte slagit väl ut där.
Det betyder naturligtvis inte att ingenting behöver förändras på Kuba. Den kubanska revolutionen var från början varken odemokratisk eller kommunistisk. Men omständigheterna tvingade fram nationaliseringar, och den amerikanska blockaden kastade Fidel i armarna på Sovjetunionen.
Invasionsförsök och USA-stödda kuppförsök ökade efter hand repressionen i landet. Idag är det mer som brister än som är bra på Kuba.
Själva bota bristerna
Ekonomin är fallfärdig, yttrandefriheten starkt inskränkt och korruptionen breder ut. Klyftan växer mellan folket och den styrande politiska och administrativa eliten, även om Castro själv fortfarande är populär.
Man kan bara hoppas att kubanerna själva får ordna upp sin framtid, utan USA:s inblandning. Kuba behöver politiska och ekonomiska reformer, inte en amerikansk kontrarevolution.
Tiden är trots allt förbi när Latinamerika fann sig i att vara USA:s bakgård.