Den generella bostadsdrömmen på Gotland får kanske anses vara ett vitt kalkstenshus med havsutsikt och lagom avskilt på lagom avstånd från Visby. Dock är gotlänningarna betydligt fler än kalkstensobjekten och tyvärr är arbetsmöjligheterna inte jämnt fördelade över ön utan logiskt koncentrade till Visby. Av de anledningarna är boendebristen på ön uppenbar och långvarig. Flera års köande hos Gotlandshem för ett förstahandskontrakt är helt normalt, om än ett problem.
Mot bakgrund av bostadsbristen är det positivt att Region Gotland har fått i uppdrag att ta fram markanvisningsavtal för såväl Gotlandshem som Peab avseende gamla A7-området. Likaså att även Wisab har visat intresse och begärt att få mark anvisad, enligt önskemål avseende Galgbacken och ovanför Norderstrand. Enligt uppgift från Gotlandsallehanda har Wisab höglyftande planer, enskilda i höghus i exploateringsområdet om 8-9 våningar.
Bygga på höjden är kontroversiellt. Alla vill ha fler bostäder men ytterst få vill ha fler grannar och ingen vill ha grannar som kan blicka ner på dem. Dock, någonstans måste bostäderna placeras och att utnyttja potentiella möjligheter till att bygga på höjden är kostnadseffektivt. Men givetvis kommer det ett men.
Och det handlar om estetiken och det unika i Gotland och Visby. För ett antal år sedan, när man byggde det nya området på Kung Magnus väg glömde eller avsiktligt åsidosatte man estetiken totalt. Det finns inget unikt, karaktäristiskt eller någon form av detaljrikedom som vid en blick avslöjar att de husen ligger ett stenkast från en levande medeltidsstad. Denna strävan att vara som alla andra, som så tydligt kommer till uttryck i den nybyggnationen, ter sig mycket svårförståelig.
Gotland har en unik position med sin natur, sitt läge och sitt kulturarv. Givetvis är det en natur som stundvis begränsar, ett läge som kan försvåra och ett kulturarv som förpliktigar. Men framför allt är det tillgångar. Det handlar inte om att varje nytt hus som uppförs på ön måste ha en trappgavel. Men en del av det unika med Visby är att staden lever med sin historia. Att det inte är en museumstad för sommarturister, även om beslutet att flytta ut kommunen var ett steg i den riktningen, utan att gotlänningarna lever även innanför murarna året runt och att vyn av medeltidsstaden är i stora delar orörd på sådant sätt att det historiska alltjämt dominerar.
Gotlands politiker och byggherrar har ett stort ansvar och ännu större möjligheter när det gäller att införliva dåtiden med framtiden och anpassa morgondagen efter gårdagen. Det handlar inte om att man inte skall bygga, men man borde våga låta det unika i Gotland genomsyra även nybyggnationen. Att upprepa vad någon före en redan har gjort är enkelt. Att skapa någonting nytt som står sig över tiden en verklig utmaning. De som byggde det medeltida Visby lyckades med sistnämnda, om än måhända kanske omedvetet. Frågan är om dagens generationer skall våga lämna någonting efter sig som är värt att bevara?
Att bara bygga höghus på höghus är lätt. Receptet finns och många får plats på liten yta. Verkligt intressant hade varit om någon vågade ta steget och tänka nytt och göra någonting unikt för Gotland. Det ena behöver inte utesluta det andra. Har Wisab, Peab, Gotlandshem och inte minst ansvariga politiker vad som krävs i det avseendet?