Vackert för folk eller för elit?
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Detta har ju låtit sig ana under åren, då områden efter områden i och runt svenska städer har uppförts i modernistisk stil trots att de människor som förutsätts verka i dem inte har haft mycket till övers för den sortens estetik, utan föredragit just den klassiska stil som arkitekterna föraktat.
Denna skillnad - i vissa fall avgrund - mellan "vanligt folks" uppfattning och arkitekternas egna normer kring fult och vackert har nu blivit föremål för forskning. I avhandlingen "Bilder av småstaden. Om estetisk värdering av en stadstyp" sätter Catharina Sternudd ljuset på detta förbisedda samhällsproblem.
För det är ett problem. Sverige har successivt förfulats under efterkrigstiden. Oskattbara kulturmiljöer i stad efter stad har lagts i ruiner till förmån för rader av klossbyggnader, omänskliga i sina mått och avvisande till sina former.
De människor som bor i dessa kvarter och ser dessa städer som sina hem har sällan välkomnat förändringarna. Och när de får frågan om framtida byggplaner blir svaret nästan alltid, från gammal som ung, att de skulle föredra sådant som går i äldre stil. Men denna sorts folkvilja får nästan aldrig genomslag. Sternudd visar hur arkitekterna rest en mur mellan sig själva och vanliga människors värderingar kring hus och stadsmiljöer.
I termer av demokratiproblem är detta brännande. Hela frågan om vårt offentliga rum har reducerats till en snobbsport för framtidsfrustande arkitekter som hellre velat positionera sig i branschen än föra en dialog med de medborgare för vilka rummet skall formas.
Det skall för all del inte påstås att det förkrigstida samhällets arkitekter var överdrivet demokratiska under sina processer, men skillnaden är att de trots allt verkade inom ett levande klassiskt arv som var allmänt uppskattat. Och att de hade en föreställning om skönhet som delades av menigheten.
För dagens arkitekter är det en helt annan sak. För dem är själva dikotomin fult-vackert något som över huvud taget inte skall diskuteras. För dem är det en allt för futtig utgångspunkt för en diskussion om arkitektur för att de över huvud taget skall vilja ge sig in i den. Deras inställning är ofta att den modernistiska smaken är så avancerad att vanligt folk inte förstår sig på den och att de därför inte skall föra någon debatt om skönhet eller trevnad.
Detta får de lära sig på arkitektutbildningar inte bara i Sverige utan över hela världen. Där skolas de in i ett elitistiskt förhållningssätt som fjärmar dem från deras uppdragsgivare, folket. De arkitekter som inte underkastar sig den modernistiska estetiken hånas och stöts ut.
Man skall gå till roten av det onda. Folkpartiet har insiktsfullt spårat skolkrisens ideologiska rötter till lärarhögskolan, och har därför velat lägga ned den för att starta något helt nytt. Något att tänka på även för arkitektutbildningens vidkommande?