Vad är det för fel med svensk polis?
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Forskarna satte upp tre kravnivåer för poliserna. Mer än var tionde polis klarade inte av att få godkänt på den första, grundläggande nivån, som handlade om något så basalt som att bemöta vanliga människor på ett godtagbart sätt. Och inte mer än 40 procent klarade av att placera sig i någon nivå över det.
Slutsummeringen blev att endast fem procent, en tjugondel, klarade alla nivåer; det som krävs för att kunna betraktas som fullt kvalitativ polis. Faktiskt ett rent upprörande resultat.
Kommentarer från poliser från fältet har handlat om att resursbristen omöjliggör egna initiativ av det slag som efterlyses i undersökningen. Och till viss del är det säkert sant. Men det kan knappast vara hela anledningen?
För några år sedan hade professorn i kriminologi Leif G W Persson en förklaring till varför svensk polis brast i effektivitet: en tredjedel av kåren bestod helt enkelt av latoxar! Det är kanske ett väl drastiskt (och kanske elakt) sätt att uttrycka saker, men det finns rimligtvis faktorer i allt detta som inte bara handlar om resurser. Det är ingen större hemlighet att svensk polis dras med en hel del organisatoriska frågetecken, för att uttrycka det försiktigt.
På nittiotalet förekom en debatt i Sverige mot bakgrund av de extraordinära resultat som polisen i det då brottstyngda New York presterade, och begreppet "nolltolerans" introducerades i Sverige. Intresset riktades förstås mot svensk polis. Man frågade sig varför man inte skulle kunna jobba på samma framgångsrika sätt här som i New York. Och företrädare för polisfacket förklarade då att det kunde man minsann inte, för i USA ställde man poliser till svars på ett sätt som inte låter sig göras i Sverige och så var det med det.
Och det är ändå bara en av flera signaler om att det inte står rätt till i organisationen. Rapporterna om illa fungerande byråkrati och administrativt trassel inom polisen duggar med beklämmande regelbundenhet. Det är faktiskt rätt symptomatiskt att det aldrig har förekommit någon kvalitetsmätning av svensk polis tidigare på det här sättet. Ett sådant sätt att tänka verkar inte finnas inom polisväsendets kultur.
Att det behövs fler poliser ter sig i dag som en allmänsanning. Men det är minst lika viktigt att börja reformera organisationen och arbetssättet. Den nye rikspolischefen borde få detta tydliga mandat från regeringen.