Januaripartierna får lida. I Ipsos opinionsmätning gjorde Socialdemokraterna sin lägsta notering någonsin. 22 procent. Inom partiet lanseras den briljanta idén att omförhandla Januariöverenskommelsen (Jöken). Men varför skulle de andra partierna gå med på det. Ger de efter så ökar bara deras egna plågor. Liberalerna och Miljöpartiet balanserar på existensminimum och har i sin anemiska situation knappast råd eller lust att ge Socialdemokraterna en blodtransfusion.
Det enda av partierna bakom Jöken som verkar må hyggligt är Centerpartiet. Jag tror jag börjar förstå varför. Det beror främst på två faktorer, varav den ena är den obrottsliga lojalitet som centerpartister visar ledningen, oavsett riktningsskiftningar.
Den andra faktorn då? Min teori bygger på vad jag under de senaste dagarna kunnat läsa av Eva Bofride på den C-märkta ledarsidan i GT.
Det första exemplet kommer från onsdagens ledarsida, där Bofride angående SD:s strategier i olika situationer skrev att att:
"När SD ligger lågt i de kommuner där de ännu inte har hittat nån att liera sig med för att nå makten kan man tänka att det ingår i samma strategi som partiet har på riksplanet när de öppet erkänner att de inte vill ha plats i nån regering tillsammans med Moderaterna och Kristdemokraterna.
Påverka så mycket möjligt på riksplanet, utan att behöva ta ansvar eller ställas till svars. Man kan fortsätta jobba i 'opposition' och låtsas att man inte tillhör den politiska eliten."
Slog det henne inte, medan hon författade dessa rader, att detta är en så gott som perfekt beskrivning av hur Centern agerat på riksplanet? Centern som förhandlat med regeringen men vägrar sätta sig i den. Centern som till skillnad från Liberalerna till och med tackat nej till att få några egna tjänstemän i regeringskansliet. Centern som skryter å det väldigaste med hur mycket man fick igenom i Jökens 73-punktsprogram, men som samtidigt försöker framställa sig som i opposition till regeringen.
Det andra exemplet kommer från torsdagens ledare där Bofride kritiserar Moderatern på Gotland, i några fall med fog, för hur ledande företrädare agerat. Men hon avslutar med att framställa Centern som i opposition i en pågående politisk budgetkontrovers, den om besparingarna på folkhögskolan:
"Jag kan till exempel tänka mig att beslutet att spara på folkhögskolorna inte togs med lätthet av de liberala partierna, C och L, som har en lång och stark tradition och dito engagemang för vikten av folkbildning för landsbygdens folk."
Men Centern är ju i den gotländska politiken för närvarande större än de andra allianspartierna är sammanlagt. Centern kan diktera alliansens agenda. Om man ska lägga ett sparbeting på folkhögskoln så måste det ske med Centerns medgivande. Då är det inte speciellt trovärdigt att framställa besparingen som något som tvingats på Centern av maktfullkomliga Moderater.
Att försöka framställa Centern som opposition på Gotland är faktiskt snäppet galnare än att göra det på riksplanet.
Vad kan då dessa båda exempel säga om Centerpartiet? Jag tror partiet överlever Jöken, hittills, bland annat med hjälp av en välsignad brist på självmedvetenhet. Det tycks också yttra sig som en total brist på förståelse för hur andra numera ser på partiet. Liberalerna våndas efter Jöken och är fullt av motstridiga känslor. Centerpartiet kliver på i ullstrumporna och den dåliga stämningen får det bara att undrande fråga:
"Vadå då? Vad är det med er?"