Vad är kristdemokratins värde?
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Man kunde därför tycka att glädjen borde vara stor. Att man nu känner inte bara framtidsoptimism och segerrus utan även att man fått ett erkännande i svensk offentlighet. Att kristdemokraterna är ett framtidsparti.
Men läget är ett helt annat. Efter maktskiftet i höstas har i stället ett missmod paradoxalt nog gett sig till känna.
Man går kräftgång. Man gick tillbaka i valet och har sedan dess successivt fått se siffrorna falla ned mot de där fruktade fyra procenten, de som man annars stiftat en lika ovillig som nära bekantskap med under sina år i svensk politik.
Det räcker för att skapa dålig stämning i vilket parti som helst. Men i kristdemokraternas fall har omständigheterna dessutom tvingat fram hittills undertryckta konvulsioner kring sådant som partiledningen jobbat hårt för att få avfört från agendan. Frågan om aborter har återigen seglat upp som gammalt kärt stridsämne - till alla partistrategers förtvivlan.
Partiets elit har under många år velat förändra profilen så att den skall attrahera flera väljare utanför den traditionella basen, mestadels bestående av pingstvänner. Och det har varit en helt riktig strategi. Problemet är att det är oerhört lätt att breddning blir synonymt med utslätning, och det är vad som i hög grad har drabbat kristdemokraterna.
Den enda gången kristdemokraterna brutit igenom var i 1998 års val, då man formligen exploderade i storlek. Men få påstår att det berodde på att man just då hade blivit allmänborgerligt. Snarare handlade det om att man framstod som ett parti som inte var fast i det torra ekonomistiska och materialistiska tänkandet som alla andra, utan tillförde något just genom att vara värdeorienterat.
Abortmotstånd hör inte till de värden som lockar väljare, men mycken värdekonservatism i övrigt. Men denna delikata balansgång har partiet aldrig riktigt fått fason på.
Just nu har man fastnat i den sämsta av världar. Eftersom man sitter i regeringsställning måste man liksom de andra koalitionspartierna avstå från att profilera sig och istället rätta sig i ledet. Rent opinionsmässigt tyder siffrorna på att man inte har mycket att vinna på det. Och man vinner heller inte väljare på att ta upp en abortdiskussion med alltför hårdragna förtecken, men det är precis vad flera frustrerade aktiva vill ha.
Allt detta kunde man ha undvikit om man lyckats formulera en intelligent och sammanhållen värdekonservativ agenda för ett modern samhälle. Det finns en nisch för det i opinionsklimatet. Men det är ett konststycke som låter vänta på sig.