Vad är riktig gotländsk kultur?
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Ove Ronström, professor vid Gotlands högskola höll en lysande föreläsning i gotländsk etnologi. Jag dristar mig att använda hans tankar så som jag förstod dem.
Ronström citerade en student som arbetade som guide. Hon skrev i en uppsats: "När jag berättar för turister om vikingarna, då säger jag: Vi seglade nerför de ryska floderna och handlade&
Men när jag berättar om sojdet på Bungemuseet, då säger jag: Så här brände bönderna tjära förr& Jag som är inflyttad till Gotland från fastlandet kan ju inte räkna in mig i den gotländska bondekulturen."
De flesta varit småbönder
Vi är nog många som tänkt något liknande. Ronström skiljer på "tradition" och "kulturarv", och han ger orden en alldeles särskild innebörd. Gotländsk tradition, det är bondekultur. Här har de flesta varit småbönder i alla tider.
Ur livsvillkoren här har utvecklats ängesbruket, kalkbränningen, bulhusen, strömmingsdieten, varpsten och stångstörtning, fårskötsel och "russi pa haidi". Vi som är födda och uppvuxna här känner allt detta som "vårt".
Det som håller oss samman, det är vårt språk. På vokalerna känner vi igen en gotlänning, även om han bott länge på fastlandet. En gång var det något vi försökte göra oss av med.
Som lärare var jag noga med att sluta orden på -a, inte -e som vi gör till vardags. Men så är det inte längre. En gotländsk flicka kan sitta som reporter i TV:s Östnytt och lugnt ända verben på -e. Det gläder mig.
Men, säger Ronström, den här kulturen är uteslutande. Man kan inte flytta in i den. Antingen hör man till eller så gör man inte. Ser vi "gotländsk kultur" så, då står en stor del av dem som nu bor på Gotland utanför. De är inte födda och uppvuxna här, och de pratar inte gotländska.
Leker medeltid en vecka
Men vi har också det som han kallar "kulturarvet". De som för 20 år sedan startade Medeltidsveckan insåg det väl inte, men de gjorde något genialt. Hansestaden Visby har förklarats som "världsarv". Den tillhör inte bara oss som bor här nu - den tillhör alla. Både vikingatiden och medeltiden är del av vårt europeiska arv.
Alla de som kommer hit och klär sig i medeltidskläder och leker medeltid en vecka, de förenas i en gemensam kultur. Ett sätt att se på förfluten tid som väl inte är särskilt likt hur det egentligen var. Men det är en identitet som de skapar tillsammans. Den hålls inte samman av språk. Det talades många språk i det medeltida Visby.
Kläderna har blivit viktiga, fast det fanns nog mycket mer vadmal och mycket mindre brokad på den verkliga medeltiden. Strunt i det!
Vi som värnar om traditionen, vi är mest äldre folk. Vi pratar och läser om hur folk levde förr och vi funderar på om det går att bevara något av gutamålet. Men inte vill vi tröska säd med slag, gå på utedasset i vinterkvällar eller lysa oss med rovoljelampor.
Medeltidsfolket är helt obekymrade om sådant. De placerar kulturarvet mitt i vår verklighet och tar det roliga av det. De håller storslagna torneringar utan blodvite. De dansar folkdanser och skrattar åt grova skämt och eldslukare. De är mest unga människor, och de pratar inte gutamål.
Hittat moderna uttryckssätt
Om jag förstått Ronström något så när, så har vi både "traditionen" och "kulturarvet" levande här på Gotland. Människor har hittat moderna uttryckssätt för att bevara vår tradition.
Hembygdsrörelsen blomstrar, man restaurerar väderkvarnar och bakar surdegslimpor i urgamla ugnar. Gutamålet har status och folkmusiken lever, trots all "mattpiskarmusik" i Radio Gotland. Samtidigt öppnar vi oss för de entusiastiska medeltidingarna. Deras kultur är en stadskultur och Visby ger den rätt rekvisitan.
Låt tusen blommor blomma!