KRÖNIKA
När valet närmar sig anstränger sig alla partier för att beskriva sin politik så att den tilltalar så många som möjligt. När regeringen lade sin höstbudget, fick vi höra att alliansen sedan 2006 tillfört 30 miljarder till ”välfärdens kärna”. Det låter ju bra. En annan sak som låter bra twittrade centerledaren Annie Lööf ut den 6 oktober: ”Vi har tillfört mer medel till alla delar av välfärdens kärna.” Regeringens strategi är tydlig: Det blir mer pengar till välfärdens kärna. Med vad är välfärdens kärna och vad säger det oss att denna tillförts 30 miljarder sedan 2006?
Svaret är att det inte säger särskilt mycket. Alliansens företrädare vill utan tvekan göra en pedagogisk poäng: I en växande ekonomi kan skatten sänkas samtidigt som den offentliga sektorn får mer pengar. Det är sant, men det är inte helt ärligt att framställa dessa ökningar som satsningar.
För det första: Mer pengar i kronor räknat betyder inte alltid mer pengar per person. Äldreomsorgen och skolan kan få mer – men om antalet elever och äldre ökar ännu mer, blir det mindre per person som använder välfärden.
För det andra: Mer pengar i kronor räknat betyder inte nödvändigtvis ökade resurser efter att inflationen räknats bort. Eftersom Sverige har haft mycket låg inflation under lång tid är detta numera dock ett betydligt mindre problem än det var förr.
För det tredje: Den stora kostnaden i den offentliga sektorns tjänsteproduktion är löner. Ökade resurser går huvudsakligen till höjda löner för de anställda, snarare än till att anställa fler. Mer pengar betyder alltså ökad personaltäthet endast om de anställda inom offentlig sektor accepterar sämre löneutveckling än andra löntagare.
När alliansen talar om välfärdens kärna tycks det dessutom vara underförstått att begreppet syftar på just den offentligt finansierade konsumtionen av välfärdstjänster, och inte på transfereringssystem och socialförsäkringar. Så kan man naturligtvis använda begreppet, men vän av ordning skulle med fog kunna invända att socialförsäkringar enligt inkomstbortfallsprincipen spelar en mycket viktig roll i den svenska välfärdsstaten. Man skulle mycket väl kunna hävda att kärnan i den svenska välfärdsstaten åtminstone delvis ligger i socialförsäkringarna. I så fall är det fel att påstå att alliansen tillfört mer medel till alla delar av välfärdens kärna.
Till regeringens försvar kan anföras en hel del. Det fanns goda argument för att sänka skatten på arbete i Sverige 2006, vilket regeringen gjorde med jobbskatteavdraget. Det är också klokt att hålla tillbaka kostnadsökningar i den offentliga sektorn för att på så sätt främja ett effektivt användande av skattemedel.
Det vore berömvärt om alliansens företrädare ansträngde sig för att utveckla dessa argument på ett pedagogiskt och begripligt sätt. Jag befarar dock att vi istället kommer att få höra fler språkliga påhitt om ökade resurser till välfärdens kärna – som alliansen definierar den.